På Helsingborgs Dagblads och andra svenska tidningars redaktioner presteras det allt som oftast Mellanösternanalys av det mer fantasifulla slaget.
Elisabeth Braw har knåpat ihop något om Jeffrey Goldbergs uppmärksammade essä "The Point of no Return", publicerad i The Atlantic. ”Irans befolkning har i demokratisk ordning uppenbarligen valt Ahmadinejad”, skriver hon insiktsfullt och fokuserar därefter på ”herren på täppan”, nämligen Israel.
Goldberg själv stirrar sig inte blind på den lilla judiska fläcken på kartan och gör sig inga illusioner om Irans president eller statsskick. Däremot har han lyssnat till och analyserat strategiska funderingar som ett antal nyckelpersoner på båda sidor om Atlanten delat med sig av. Ett krig tycks honom tyvärr svårundvikligt. Texten på Atlantics hemsida, med en inklippt video där Goldberg ber Christopher Hitchens att betrakta situationen ur Benjamin Netanyahus synvinkel, är ett viktigt samtidsdokument. Ja, det vill säga att det är betydelsefullt om man verkligen vill försöka förstå det komplexa i ett spänt läge som en stor del av världen befinner sig i.
Braw väljer att runda av sin ledare med en referens till en annan intressant analys. Hon skriver: ”Om Israel anföll skulle USA förr eller senare tvingas ta dess sida och därmed riskera att dras in i ännu en ödesdiger konflikt.En ledande krigsreporter, Fred Kaplan, har föreslagit en oortodox lösning: Israel kan erbjuda vettiga förhandlingar med palestinierna. Det skulle vara dödsstöten för Irans retorik mot Israel. Frågan är förstås om Israel över huvud taget är intresserat av förhandlingar.”
Nu är det så att varken Goldberg eller Kaplan hittat USA under Israels toffel. Och Kaplan citerar en tredje person vars påstående han placerar i ett resonemang. Diskussionen leder till en slutsats som på intet sätt liknar den som Braw tillskriver honom:
“The point here is not that making nice in Gaza and the West Bank will compel the Iranians to stop spinning centrifuges or Muslim militants in various countries to lay down their arms. (Certainly Clemons, a realist, has no such illusions.) But if Israel made a genuine effort at starting peace talks and freezing settlements, it might help "de-couple" the issue of Iran from the issue of the Palestinians (which Iran and its proxies have always tried to link, an effort that Israel's settlement policies have abetted).
And it may provide cover for the Saudis and other Arab nations—which fear and distrust Iran almost as much as Israel does—to join the pressure campaign against Tehran and perhaps, though covertly, help Israel more than they might otherwise if military action becomes unavoidable.”
Realisten Clemons tror alltså, enligt Kaplan, inte alls att Irans regim eller dess satelliter förvandlas till tysta små lamm den stund Israel ensidigt lyckas ordna upp situationen på Gazaremsan och Västbanken. Kaplan menar att ytterligare israeliska ansträngningar skulle kunna bli den politiska sköld bakom vilken arabiska ledare assisterar ett framtida israeliskt anfall – om allt annat skulle misslyckas.
Vad ska man säga om detta? Kanske kan man fråga sig i vilken värld(sdel) de bor, alla de politiker och journalister som tvunget ska ha det till att diktatorer och terrorister blir snälla om bara Israel, USA och Västeuropa skärper (eller böjer) sig? Möjligen befinner de sig i New York, någonstans söder om FN-skrapan. Där lyckas - som Christopher Hitchens påpekat - Imam Feisal Abdul Rauf beskriva Ground Zero-moskén som ett vänskapsprojekt samtidigt som han anklagar USA som medskyldigt till elfte september-morden, nekar till att beteckna Hamas som den terrororganisation den minst sagt är och mäter stater efter en ”sharia compliance scale” (hans uppskattning för den shariavänlige ärkebiskopen av Canterbury tyder på att Storbritannien ligger bra till där). Christopher Hitchens skulle väl sagt som i Atlantic-intervjun: ”Don’t talk to me that way.”