Jag tänkte skriva om allvarliga saker i kväll. Men så fick jag syn på Tariq Ramadan – igen. Den mannen har en hypnotisk förmåga. Han väcker katoliken i mig, på samma sätt som en gång en vatikansk monsignore. Dåförtiden verkade charmen på så sätt att jag glömde bort de tiggande barnen utanför palatsens murar. Nyss glömde jag bort att de politiker i väst som bäst förstår vissa islamisters kolonial-rasistiska ambitioner är desamma som riktar inrikesförsvaret mot ett fåtal muslimska kvinnor, mot romska barn som deporteras till knapp överlevnad eller för tidig död, samt mot muslimers barn – som om brottslighet och sprängbälten vore medfödda. Jag glömde också bort att den sortens politik ger eldunderstöd åt dem som bygger en annan politisk fästning. Där inne blundar man för den världskrigshetsande nazislamistiska regimen i Iran, dess allierade och valfränder i fascislamistiska kretsar världen över, alltmedan man riktar utrikesförsvaret mot den judiska statens demokrati, den som klarat hårdare och mera långvarig islamistisk press än den europeiska tycks mäkta med.
Det blev tungt, det där med att ideologiseringen styckar upp humanismen så att det blir svårt att ta ett samlat grepp om den vidare abrahamitiska kultursfärens problem. Och temat bleknade, som sagt. Jag drabbades av den konverteringslusta som är så typisk för oss korsfararättlingar. Han ju är alldeles för kalvinistisk av sig, den där mannen från Genève. Enligt inofficiell katolsk moral (den som tar vid efter bikten, i bästa fall inne i biktstolen) är det direkt syndigt att slösa bort en tjuskraft som Ramadans på en massa seriösa ungdomar klädda i säck och aska. Under föreläsning efter föreläsning predikar han att de unga muslimerna är förpliktigade av Allah att studera flitigt för att uppnå ett enda syfte: att förändra USA:s och Europas politik i broder Ramadans ”universella” riktning.
Khadaffi, som sedan en tid tillbaka varit muhammedan på det katolska viset är i desperat behov av en avlösare. Eller, rättare sagt: hans kvinnliga entourage saknar en yngre förmåga. I helgen landade diktatorn i Rom med hela sitt följe: trettio fullblodshästar, fyrtio amazoner (den kvinnliga motsvarigheten till schweizergardet) och sitt beduintält. Han kom för att hälsa på sin gamle kompanjon Berlusconi. De förstår varandra på många plan. Eftersom jag nu glömt okatolska tråkigheter som att de överlägger om att kasta svarta afrikaner i sjön, nöjer jag mig med att påpeka att de har samma hobby. Överste Khadaffi rekryterade, enligt vad som numera är tradition vid libysk-italienska kejsarträffar, några hundra eskortdamer och roade sig med att försöka konvertera dem till islam. Tillställningen orsakade Berlusconi några smärre inrikesproblem, men han är ju van vid värre, så han log sitt vita leende och slätade över extravagansen med att hans vän har smak för ”folklore”. Det kan man ju förstå, men damernas smak väcker mindre sympati. Khadaffis mumifieringsprocess är ju något längre framskriden än Berlusconis. Han tycks ha stannat vid balsameringsstadiet.
Det är därför vi kvinnor behöver att Tariq Ramadan överger sin kalvinistiska stränghet. Ta hans mörka sammetsblick, lägg till Khadaffis trettio arabhingstar, den här huvudbonaden och en tusen och en natt-baldakin. Då får vi den enda muslimska kultur jag kände till som elvaåring. Jag letade upp den i gamla shejkromaner. Utan hemliga drömmar om det fria nomadlivet hade det nämligen varit svårt att överleva i vad jag trodde var medeltidens sista mini-enklav i Europa: det tyska klostret med sina vita väggar och bruna kors som jag nu förstår är av post-reformert datum. Och därmed återfaller jag ändå till min trist seriösa utgångspunkt; humanismens fragmentering genom ideologisk fortifiering. Om Ramadan och hans bröder blir lite mera katolska av sig, det vill säga tolkar texter efter behag, tror på människans fria vilja och skippar den politiska reformationen av väst, blir det nog lättare att stoppa den politiska motreformationen.