Peter Eriksson lägger till rätta och förkunnar att ett regeringssamarbete med alliansen är otänkbart för Miljöpartiet. Men skadan är redan skedd och ingår i ett mönster av olägenher och olyckor som drabbat de rödgröna under valrörelsen: den interna s-kritiken av Mona Sahlin, debaclet med Lars Ohlys bröstpumpning men också hans politiska solokörningar och en ekonomi som bara blir bättre och bättre. Allt sammansvär sig.
De lösmynta distriktsordförandena är nog - hittills - det värsta som drabbat oppositionen. En pressad Peter Eriksson säger att de som bestämmer är riksdagsgruppen och partistyrelsen. Men att "en majoritet av ordförandena i Miljöpartiets 26 regioner vill samarbeta med Alliansen om de blir störst men SD får en vågmästarroll och om de inte lyckas bilda regering med Folkpartiet och Centerpartiet" (som SvD skriver) är inget som kan viftas bort. För väljarna är det alldeles uppenbart att MP är splittrat i en grundläggande fråga dryga veckan före valdagen.