I radioprogrammet "Medierna" drevs tesen att den politiska journalistiken alltmer handlar om spel, manipulationer, vinnare och förlorare. Av ideologiska motsättningar och konkreta åsiktsskillnader märks föga. Opinionsmätningar får ersätta granskande, sakinriktad rapportering. De dominerar så till den grad att de blir självuppfyllande, något som gynnar alliansen. Det låter bestickande. Tag till exempel gårdagens debatt i SVT mellan Reinfeldt och Sahlin där Mona Sahlin gjorde en stark insats och var minst lika bra (jag tycker bättre än) som Fredrik Reinfeldt. Hon höll ihop sitt budskap och lyckades också koppla samman det otvunget och effektivt i replikskiftena. FR spelade på säkerhet. Men som vanligt fick FR skyhöga betyg av tidningsläsarna, mer en funktion av hans stora förtroende i väljarkåren än en funktion av hans insatser mot Sahlin.
Men "Mediernas" beskrivning av en opinionsstyrd journalistisk är ensidig. Den bortser ifrån att väljarnas sympatier faktiskt grundas på en uppfattning om den förda politiken, regeringens som oppositionen. Alliansen hade länge urusla opinionssiffror och såg ut att gå mot ett oundvikligt valnederlag, men i april-maj i år vände det. Vad hände? Fram till vändningen berodde enligt min uppfattning de rödgrönas ledning på väljarnas motstånd mot allinansens välfärdspolitik (se debatten om förändringarna i a-kassan och sjukförsäkringen). Men när den ekonomiska krisen slog till, besmästrades och vändes till en högkonjunktur gynnades de borgerliga. Och även när de rödgröna ledde stort hade Fredrik Reinfeldt alltid bättre förtroendesiffror än Mona Sahlin.
Kraven på ett ökat redovisande av ideologiska skillnader känns också egendomlig, eftersom de numera är så små. Inte ens Lars Ohlys socialism känns särskilt samhällsomstörtande. Journalisterna kan inte stampa fram motsättningar som inte existerar.