Sveriges största dagstidningar driver en kampanj för alliansen, mot de rödgröna och särskilt mot Mona Sahlin. Det skriver gruppen Den allierade journalisten på Aftonbladets kultursida och belägger sina påståenden med flera exempel på redaktionella manipulationer. Detta rör sig alltså journalister som sett saken inifrån och som uppenbarligen motarbetas och tvingas ta ansvar för en journalistisk de uppfattar som oetisk. Hur detta går till vore värt en journalistisk granskning. Men det går inte. Artikelförfattarna är anonyma. De vågar inte komma med konkreta belägg för sin arbetssituation i rädsla av att röja sig. Vi har alltså bara att tro på deras ord.

Åsa Linderborgs försvar för publiceringsbeslutet är minst sagt krystat: skribenternas potentiellt utsatta situation berättigar anonymitetskravet. Kulturchefen på Aftonbladet vet också uppenbarligen mer än hon kan, törs eller vill berätta om hur det går till på desken. Och så publiceras arbetarrörelsens främsta organ, dagarna före ett val som Socialdemokraterna ser ut att förlora stort, en artikel som närmast helt saknar täckning för sina påståenden om en politisk kampanj för de borgerliga partierna i den fria, svenska pressen.

Men det är egentligen en variant på ett slitet och tröttsamt tema. Påståenden att mainstreammedierna har en dold, politisk dagordning och att journalisterna drivs av ideologi och egenintresse, inte respekt för fakta, har framförts av både vänster och höger i valrörelse efter valrörelse. Som av en slump sker det alltid av dem som ser den politiska utvecklingen gå emot sig. Beröringspunkterna mellan höger och vänster, den gemensamma paranoian, är värd en studie. Les extremes se touchent!