Den energiske Axel Gordh Humlesjö har i kommentatorsfältet till en tidigare bloggpost riktat kritik mot mitt inlägg om internettrollens roll i SVT:s partiledarutfrågningar.
De problem som jag diskuterade i min bloggpost har sin grund i att SVT rekryterar en person med en klart vänsterprofilerad CV: tidigare aktiv i miljöpartiets ungdomsförbund och i diverse tidskrifter och mediesatsningar knutna till personerna bakom Gringo. Denne person har i partiledarutfrågningarna som uppgift att ”välja ut” frågor och synpunkter från ”anonyma” skribenter på nätet. I sakens natur ligger att man inte kan ställa vederbörande till svars för påståendena. Detta då han ju ”bara” redogör för vad de anonyma rösterna anser.
Att en person med uttalad vänsterprofil på detta sätt kan ”välja” kommentarer med utgångspunkt i en väl genomtänkt dramaturgi, finner jag smått märkligt.
Nu motiverar Gordh Humlesjö detta med att kritik mot att anonyma nätröster, vilkas påståenden det definitionsmässigt är omöjligt att kolla upp, är en ”reaktionär inställning till demokrati och journalistik”. Men det är naturligtvis föga modernt och nydanande att vända sig till de skränande massorna och se dem som korrektiv till dem som besitter sakkunskap. Likaledes är det föga modernt att hänvisa till massan för att ge legitimitet åt åsikter som man inte behöver underbygga, åsikter som man själv inte behöver stå till svars för.
Gordh Humlesjös sätt att förhålla sig till denna massa är dock inte att ta miste på. De kommentatorer som håller med om de åsikter som framförs på denna blogg, karakteriserar han i termer av ”efterhängsna flashback-idioter”. Att dylika åsikter skulle slippa igenom SVT:s filter – som kommentarer - finner han uteslutet. Att han skulle hänvisa till dem i sin roll som folkets egen moderator, i SVT:s partiledarutfrågningar, är knappast mindre uteslutet. Det är avslöjande för hur styrande Gordh-Humlesjös politiska agenda är för hans verksamhet. Och det är likaledes avslöjande för hur lättvindigt som man på SVT tar detta med opartiskhet.