Det är inte helt lätt att förstå alla upprörda reaktioner över SD:s valframgångar.
För det första låter det stundtals som att partiet har fått 56 procent av alla röster i stället för 5,6. Det innebär att partiet är ungefär lika stort som det andra extremistpartiet i riksdagen, Vänsterpartiet. Att det finns personer med nazistförflutet i SD, kan naturligtvis uppfattas som talande för partiets inriktning, men det är ändå märkligt att konstatera att samma personer som upprörs över detta inte har reagerat över de gamla kommunister som Vänsterpartiet härbärgerar eller över de socialdemokrater i ledande ställningar som har förflutet inom diverse kommunistpartier, som tidigare Marita Ulvskog och numera Ylva Johansson.
För det andra är det märkligt att konstatera att de personer som varnar för att SD:s politik leder till ett segregerat Sverige, där olika grupper ställs mot varandra, i nästa ögonblick gör exakt samma sak som man påstår att SD vill göra, nämligen att framställa vissa grupper i samhället som paria. På vilket sätt skiljer sig egentligen politikerelitens och medieelitens inställning till Sverigedemokraterna från SD:s inställning till de mest reaktionära falangerna inom islam.
Både hos SD och inom konservativ islam finns kopplingar till nazism, i bägge fallen kan man beskriva rekryteringen till dessa grupper i termer av utanförskap, i termer av att man upplever att samhället struntar i en, i termer av ett missnöje med de liberala ideal som förkunnar att vi bör befria oss från traditioner och fasta värdegrunder, i termer av försök att skapa en egenhändigt ihopsnickrad kulturell identitet, i termer av att demonisera människor av annan religiös tillhörighet och så vidare.
Varför anser man att i det ena fallet så bör man bjuda in till dialog, medan man i det andra fallet bör isolera och smutskasta? Är det ett tecken på humanism att säga att man vägrar samtala med dem vilkas värderingar och världsbilder skiljer sig radikalt från de egna?
Sverigedemokraternas svartvita världsbild, där man generaliserar samt vill frysa ut och hänga ut grupper i samhället tycks plötsligt ha blivit efterbildlig på ett sätt som få verkar inse men som det sannerligen finns anledning att beklaga.