Vikten av att sätta en (valfri) stad "på kartan" har på sistone blivit ett mantra för arkitekter som vill motivera uppförandet av höga hus som är till förväxling lika från stad till stad. Vad man egentligen menar med att "sätta på kartan" är således ytterst oklart - av den enkla anledningen att de byggnader, vilkas upopförande motiveras av detta argument, alltid ser likadana ut. Om detta paradoxala förhållande skriver Guardians arkitekturkritiker Jonathan Glancey. Artikeln ifråga kommenteras också på den förträffliga bloggen Stockholm Skyline, där man påpekar hur arkitektetablissemangets favoritargument används för att underblåsa en banalisering av olika städers arkitektur.
Det kräver givetvis föga empiri att konstatera att det som lockar turister till exempelvis Stockholm inte är byggnader som Stockholm Waterfront utan Gamla stan. Stockholms unika karaktär beror - liksom Dublins unika karaktär eller Helsingfors - på den låga skylinen, inte på att staden får fler byggnader av det slag som på sistone förfulat exempelvis London.