Sverigedemokraternas kulturpolitik har som bekant diskuterats förhållandevis flitigt i medierna på sistone.
I valmanifestet kan huvudsakligen två strategier urskiljas. Dels säger man sig vilja öka stödet till kutur som bevarar och främjar det svenska kulturarvet. Dels vill man främja kultur vars syfte är att glädja, försköna och skapa gemensamskap. Man vill upprätta en svensk kanon och strypa bidrag till konst vars primära syfte är att chockera, provocera och uppröra.
Man kan notera en obefogad upprördhet inför den sistnämnda formuleringen. Det sägs ju faktiskt inte att man vill förbjuda kultur som har som syfte att provocera och uppröra. Varför gapandet om nazisternas Entartete Kunst framstår som rätt överdrivet.
Icke desto mindre finns det anledning att ta avstånd från programmet i dess helhet. För det första ser jag inget som helst egenvärde i att främja genuint svensk kultur. En offensiv kulturpolitik bör naturligtvis fokusera på konstnärlig kvalitet som sådan. SD:s kulturpolitik tenderar att landa i en amatöristisk kultursyn, där man byter ut terapeutiska drejarkurser mot hembygdsföreningar där man spelar folkmusik och dansar folkdans. Kulturellt skapande handlar dock om någonting i grunden radikalt annorlunda och bör inte omgärdas av direktiv om att det ena kulturella uttrycket är mer värt än det andra.
Och varför genuint svensk kultur skulle vara mer värdefullt för vår utveckling än den klassiska, antika kulturen, den italienska renässanskulturen eller den franska 1800-talskulturen, förblir givetvis helt obegripligt.
På motsvarande sätt kan man konstatera att idén om att särskilja provokativ konst från uppbygglig konst likaledes är förfelad. Att - som man gör i stora delar av dagens kulturetablissemang - uppfatta provokativ konst som mer värdefull än konst som syftar till att försköna och glädja, är lika fel som att vända på steken, så som SD föreslår. Kvalitativ konst kan vara såväl provokativ som förskönande. Alla idéer om att konsten får sitt värde på grundval av dess konsekvenser leder helt enkelt fel, i synnerhet om dessa konsekvenser är av politisk art. Konstnärlig kvalitet bör i så hög grad som möjligt baseras på immanenta kvaliteter i det konstnärliga verket.
Det vi behöver är kort sagt inte en kulturpolitik som begränsar utan som tvärtom öppnar upp och skapar förutsättningar för ökad estetisk pluralism. Som i så mycket annat visar SD:s kulturpolitik att SD är ett populistiskt extremistparti av i grunden kaliber som Vänsterpartiet och Fi.