Idag kommer Axess nya nummer till prenumeranterna. Temasektionen består av ett antal artiklar där konst och litteratur diskuteras ur ett evolutionsbiologiskt perspektiv, med udden till stor del riktad mot en socialkonstruktivistisk syn på konst - till exempel i denna artikel av undertecknad. Huruvida numret kommer att blåsa nytt liv i konstebatten återstår naturligtvis att se. Men intressant är att Dan Jönsson gör ett tafatt försök i DN att diskutera konstens autonomi med utgångspunkt i ett blogginlägg av Anna Brodow. Med sedvanilg känsla för nyanser avfärdar han Brodows konstsyn i termer av "reaktionär" och "nykonservativ".

Riktigt vad Jönsson vill ha sagt är som vanligt inte helt lätt att förstå. Uppenbarligen uppfattar han det som att exempelvis Anna Odell gör konst i opposition mot konsteteblissemangets värderingar. Det återstår naturligtvis att bevisa och tycks mig motsägas av att hennes konstprojekt knappast kan sägas ha mött något större motstånd hos vare sig konstkritiker eller på konstinstitutioner.

En som däremot konsekvent går emot strömmen, är Lars Vilks, som numera slagit in på den figurativa banan. Här kan man se exempel på hans nya inriktnig som tecknare i vad han själv beskriver som rasistisk och farlig stil. När det gäller hans beskrivnig av den figurativa konsten som rasistisk, är det naturligtvis lätt att erinra sig Jessica Kempes utfall mot klassisk figurativ konst i diverse tidigare debatter eller - för att ta ett exempel från en anan konstart - följande yttrande av kompositören Håkan Lidbo: ”Jag tycker så att man kan inte säga att någonting är oljud. Det beror på hur man lyssnar på det. Det är lite rasistiskt att säga, att kalla något för oljud."

Att hävda att Håkan Lidbos socialkonstruktivistiska attityd till musik och ljud emotsägs av evolutionsbiologin är lika mycket ett understatement som att hävda att det ligger i linje med den dominerande hållningen visavi bildkonst, musik och skönlitteratur inom dagens västerländska konst- och kulturetabliessemang.