Apropå Moderna museets aktuella utställning med svensk samtidskonst intervjuar Clemens Poellinger utställningens kurator Fredrik Liew i SvD. Denne påpekar att konst numera "inte bara är måleri och skulptur, konst är också intellektuell aktivitet med forskning på universitetet och aktivism". Som en konsekvens av detta kan en del av verken på utställningen inte beskådas överhuvudtaget, utan presenteras i form av "seminarier".
"Föreningen Ja, bestående av tre konstnärer, som mot slutet av månaden avslutar en temadag om feministiska strategier och metoder med en konstnärlig intervention inne i utställningen (...) Deras konst kan vi inte lyfta hit i form av ett objekt att ställa ut. Men vi kan visa dokumentation kring vad de sysslar med och ge utrymme för en händelse".
Varför illustrationer av promillepartiet Fi:s partiprogram bör få plats på utställningen, motiveras på följande intellektuellt raffinerade sätt: "Alternativet hade varit att inte att ha med de här konstnärskapen alls. Och då missar man ju en viktig del av vad som pågår just nu."
Att man med dessa utgångspunkter däremot kommer att välja bort konstnärer som arbetar på ett mer traditionellt sätt bör dock enligt kuratorn inte uppfattas som ett tecken på att man ser dem som mindre värda än de konstnärer som uppfattar sin verksamhet som "intellektuell aktivitet med forskning på universitetet och aktivism". Liew är noggrann med att påpeka att han absolut inte hävdar "att det är finare, bättre eller ens friare att vara en konstnär som jobbar med normbrytande konst med projektstöd som inkomstkälla än att vara en konstnär som arbetar i en månghundraårig teknik som måleriet och som säljer sina arbeten på en kommersiell marknad."
Att det finns ett samband mellan ett konstverks värde på en kommersiell marknad och att konstverket ifråga har valts ut till en utställning på Moderna museet, tycks inte föresväva kurator Liew - lika litet som att det finns en inbyggd motsättning mellan "normbrytande konst" och konst som får "projektstöd".