Johan Svedjedal skriver i DN positivt om senaste numret av Axess (ej på nätet). Dock föranleder hans text om estetisk darwinism ett par smärre påpekanden. Svededal menar mycket riktigt att motsättningen mellan ett biokulturellt perspektiv och ett socialkonstruktivistiskt "sällan (är) absolut": "Också för biokulturellt orienterade forskare är det historiskt tidsbundna gärna en väsentlig del av analysen".

Han menar att de biokulturella perspektiven behöver "inslag av social konstruktivism för att inte stelna i ännu en trist totaliserande teori", men att också socialkonstruktivismen behöver "en upplivande dos av biologisk självkritik".

Problemet är bara att denna symmetri är delvis skenbar. Det evolutionsbiologiska perspektivet förnekar ju på intet sätt miljöns och omgivningens betydelse utan bygger tvärtom på en interaktion mellan arv och miljö. Det socialkonstruktivistiska perspektivet däremot är inte bara nästan helt dominerande inom nutida konst- och litteraturteori. Det stipulerar därtill vanligtvis att biologiska aspekter är helt oväsentliga. Vad vi har att göra med är alltså snarast en motsättning mellan å ena sidan ett perspektiv som beaktar samspelet mellan miljö och arv och å andra sidan ett perspektiv som helt bortser från biologiska aspekter.

Nils Forsberg på Expressens konstblogg bloggar likaledes försiktigt positivt om samma nummer. De kritiska synpunkter som han anför har jag egentligen inga invändningar mot. "Möjligen fanns ett större intresse för litteratur, konst och musik för hundra år sedan, men det berodde nog lika mycket på att det inte fanns så många kulturyttringar i vid bemärkelse som idag", skriver han. Och det kan man ju hålla med om. Att han däremot underförstår - mot bakgrund av ett tidigare blogginlägg - att Anna Odells konst har framtiden för sig, är jag däremot inte helt övertygad om. Inte sällan krävs det många decennier - ja, inte sällan hela sekel - innan den överlevnadsbenägna konsten låter sig urskiljas. Och inte sällan visar sig historien spela ett och annat spratt i den processen.

Det som skiljer vår tid från det förflutna är inte bara den brist på bildning inom borgerskapet som Forsberg diskuterar, utan även en otålig strävan att så snabbt som möjligt fastslå vad som i vår tid kommer att framstå som framtidens klassiker. Att det finns en inbyggd motsättning mellan otålighet och klassikerstatus beaktas dock alltför sällan.