Med anledning av att Nobelpriset i litteratur har tilldelats den peruanske författaren Mario Vargas Llosa (f 1936), publicerar vi här en Axess-intervju från 2006 med författaren, signerad Inger Enkvist. För Vargas Llosa blev uppgörelsen med Kuba i slutet av 60-talet en vändpunkt. Han hävdar att litteratur och demokrati hör ihop eftersom god litteratur motverkar stereotyper.
Den peruanske författaren Mario Vargas Llosa är i Stockholm för att delta i ett symposium om hans verk, organiserat av Lunds universitet och Instituto Cervantes. Hans program är fullspäckat: samtal med forskarna, rundabordssamtal i Kulturhuset, föredrag i Aula Magna vid Stockholms universitet samt intervjuer med journalister. Många yngre personer skulle ha svårt att hänga med i den arbetstakt som den nyblivne sjuttioåringen håller. Han är i dagarna dessutom aktuell med en ny roman, som har titeln Las travesuras de la niña mala (på svenska ”Den stygga flickans rackartyg”). I Kulturhuset framkallade han skratt och applåder, när han beskrev hur många ytterligare bokprojekt han har på gång.
Jag samtalar med honom en majdag i biblioteket i det spanska kulturinstitutet, Instituto Cervantes, i centrala Stockholm. Vargas Llosa är lätt att intervjua, eftersom han är koncentrerad och formulerar sig väl. Han har varit med om så många intervjuer, och det är få frågor som han inte redan har tänkt igenom svar på. Samtidigt är det svårt att locka in honom på områden där han inte redan tidigare formulerat sin åsikt offentligt. Han vet att det han säger i en artikel publicerad i Buenos Aires kan han få frågor om i Stockholm någon dag senare. Han är en offentlig person i alla sammanhang.
Han är på gott humör och trivs uppenbarligen i Stockholm. Jag har träffar honom ett par gånger tidigare, bland annat i slutet av 1980-talet, när han kom till Sverige för att lansera romanen Den sanna berättelsen om kamrat Mayta. Den gången hade de journalister som intervjuade honom sällan läst något av honom och ville genast föra över samtalet till världspolitiken, där de var mer bevandrade. Denna gång träffar Varlas Llosa journalister och läsare som känner väl till hans verk. Han behöver inte längre bevisa vad han går för och har med åren fått en naturlig pondus.
Vargas Llosa (uttalas ”Bargas jåsa” eller ”Bargas ljåsa”) uppvisar en produktivitet och en vitalitet som har få motstycken. Han slog igenom mycket ung med Staden och hundarna 1963 och publicerade på 1960-talet också Det gröna huset och Konversation i Katedralen. Redan vid trettiofem års ålder var han en av den latinamerikanska litteraturens mest uppburna författare. Romanerna utspelas i ett Peru dominerat av diktaturer och våld, och böckerna kännetecknas av en djärv berättarteknik som bygger på att olika scener ställs i kontrast till varandra och att läsaren själv får dra slutsatser. På 1970-talet förde han in humor i sina romaner, exempelvis Pantaleon och besökerskorna och Tant Julia och författaren. Den senare kombinerar självbiografiska inslag med en studie av den melodramatiska radioteatern som latinamerikanskt kulturfenomen och en reflektion över vad författarskap innebär.
År 1981 kom Kriget vid världens ände, ett av de stora Vargas Llosa-verken. Romanen handlar om ett religiöst fattiguppror i norra Brasilien i slutet av 1800-talet och är en sådan roman som man gärna vill beskriva med ord som ”fresk” och ”mästerverk”. På 1980-talet publicerade han också flera romaner om guerillarörelser och om indianernas situation förutom en betraktelse om konst och erotik. Mot slutet av 1980-talet ställde han upp som presidentkandidat i Peru men förlorade till Alberto Fujimori. Hans erfarenheter av peruansk politik återges i en längre självbiografisk text några år senare, och därefter kommer ytterligare romaner och litteraturkritiska verk.
År 2000 publicerade han Bockfesten, en roman om Trujillodiktaturen i Dominikanska republiken, och något år senare Paradiset finns om hörnet om en fransk socialreformator från 1800-talet, Flora Tristan, jämförd med målaren Paul Gauguin. Förutom romanerna skriver han tidningsartiklar i bland annat El País, den spanskspråkiga tidning som har störst upplaga. Han har också gett ut litteraturkritiska verk om Flaubert, Arguedas och senast Victor Hugo.
Kort sagt har Vargas Llosas verk kontinuerligt utvecklats i alla avseenden sedan debuten. Hans miljöer hämtas inte längre enbart från Peru, hans persongalleri ger större utrymme åt kvinnor. Han tar itu med stora svåra ämnen som politik och religion men också konstens uppgift och väsen. Han för in samtidsfrågor som etnicitet, feminism och homosexualitet. Han började som latinamerikansk protestförfattare men har utvecklats till en universell författare och till en av samtidens mest framstående intellektuella.
För litteraturvetare förknippas Vargas Llosa med boomen, el boom, det namn som gavs åt den grupp latinamerikanska författare som slog igenom på sextiotalet. Till kärnan i boomen brukar man förutom Vargas Llosa räkna kolombianen Gabriel García Márquez, mexikanen Carlos Fuentes och argentinaren Julio Cortázar. I den yttre cirkeln finns exempelvis chilenarna José Donoso och Jorge Edwards, paraguayanen Augusto Roa Bastos, uruguayanen Juan Carlos Onetti och argentinaren Ernesto Sabato. Boomen har blivit ett så viktigt begrepp att andra generationsbeteckningar har tagit den till utgångspunkt.
Såluda talar man nu om en preboom, dit kubanen Alejo Carpentier, mexikanen Juan Rulfo och guatemalteken Miguel Ángel Asturias räknas tillsammans med argentinaren Jorge Luis Borges, en författare som egentligen inte hör till något fack. Sedan har det talats om en postboom med författare som argentinaren Manuel Puig och chilenskan Isabel Allende. Unga mexikanska författare kallar sig el crack för att placera sig i samma schema. (Boom, det engelska ordet, betyder ju stor smäll och crack liten smäll.) Vilka var då orsakerna till denna boom på 60-talet, och vad hade dess författare gemensamt?
– En avgörande faktor var att den nationella isoleringen hos de latinamerikanska författarna bröts, säger Vargas Llosa. Författarna reste ut och fick impulser. Många slog sig ned i Paris och senare i Barcelona, där de lärde känna europeiska intellektuella men också varandra. Jag hade själv inte känt mig som en del av Latinamerika. I Paris upptäckte jag att Latinamerika hade en rik litteratur, och jag lärde personligen känna först Cortázar och Fuentes och senare García Márquez och Onetti. Litteraturen blev under de här åren Latinamerikas främsta tillgång internationellt, och tillsammans med den kubanska revolutionen satte den Latinamerika på världskartan.
Vid sidan av Paris och Kuba blev Barcelona en mötesplats för de latinamerikanska författarna. Vargas Llosa var den av dem som först slog igenom internationellt, när han 1962 vanna Biblioteca Breve-priset med Staden och hundarna, då bara tjugosex år gammal. Poeten och förläggaren Carlos Barral hade ärvt en del av ett förlag, och för att få fart på utgivningen beslöt han att ge ut en serie latinamerikansk litteratur, instifta priset Biblioteca breve samt anordna författarträffar.
Om man ska peka på någon enskild person förutom författarna som upphov till boomen, är det Carlos Barral. Tiderna var också gynnsamma, eftersom den spanska ekonomin gick bättre och det var möjligt att sälja böcker. Författarnas intressen togs till vara av en legendarisk litterär agent, Carmen Balcells. Förutom en extraordinär skaparkaft hos ett antal personer var det alltså en rad andra omständigheter som möjliggjorde boomen. Av dessa författare var Vargas Llosa den yngste och kanske den med de bredaste intressena. Han var också den ivrigaste Kubaanhängaren.
– Praktiskt taget alla latinamerikanska författare var djupt engagerade i revolutionen 1959, och Kuba fungerade som samlingspunkt under 1960-talet. Jag drog med Cortázar, som länge var opolitisk. Fuentes var entusiatisk men höll samtidigt en viss distans, och jag tror inte att han någonsin åkte till Kuba. García Márquez utgör ett speciellt fall. Han hade tidigt slutit upp kring revolutionen men blivit utrensad. När jag var ivrig att stödja revolutionen, visade han sig länge avvaktande, och det var inte förrän betydligt senare som han åter närmade sig kubanerna. Borges hade däremot något som kan kallas en inbyggd allergi mot revolutioner, och Octavio Paz hade sett kommunistiskt övervåld under spanska inbördeskriget och trodde aldrig på den kubanska revolutionen.
– Kuba utvecklades emellertid inte som vi hade önskat. År 1968 uttalade Castro sitt stöd för Sovjets invasion av Tjeckoslovakien. Padilla-fallet visade sedan att Kuba inte var något exempel på socialism med mänskligt ansikte. Padilla var en författare som fängslats för sina regimkritiska uttalanden. När han senare gjorde offentlig avbön under förödmjukande omständigheter, stod det klart att den kubanska regimen hade fler likheter med Sovjetunionen än med den frihetliga dröm som de intellektuella haft. Ett stort antal västerländska intellektuella undertecknade två öppna protestbrev till Castro, och detta tvingade intellektuella i alla spansktalande länder att ta ställning för eller emot Castroregimen. Bland boomens författare befann jag mig tillsammans med Carlos Fuentes och Octavio Paz på ena sidan, på den andra stod Julio Cortázar och Gabriel García Márquez. Politiska åsiktsskillnader gjorde att flerårig vänskap abrupt tog slut. Den debatt som följde var inte en lugn och förnuftig diskussion om sakfrågor utan ett känslomässigt meningsutbyte med många förolämpningar.
– Detta blev en vändpunkt i mitt liv. Å ena sidan kände jag mig mycket ensam, eftersom hela vänsterns propagandamaskin sattes igång mot mig – den är mycket effektiv och strävar efter att man ska känna sig som pestsmittad – men å andra sidan hade jag återfått mitt oberoende. Jag kunde tala fritt utan att behöva fråga mig om det jag ville säga skulle ”gynna fienden”. Sedan denna tid har jag aldrig skrivit eller sagt något av andra skäl än att jag varit övertygad om riktigheten i det jag velat framföra. Jag har säkert misstagit mig många gånger, men det har då berott på mig själv. Sedan dess försvarar jag demokratin i alla sammanhang. Kultur och demokrati hör ihop. Jag är kritisk inför alla former av diktaturer, oavsett om de står till höger eller vänster eller är religiöst inspirerade.
– Ett försvar för litteraturen är ett försvar för människans frihet. Att läsa och att skriva är att tänka själv, att utveckla sin inre värld. Författaren utövar sin frihet vid skrivandet och läsaren vid läsandet. God litteratur motverkar stereotyper och fungerar som en vaccination mot fördomar och dogmatism. Det är svårare att styra auktoritärt i samhällen där folk läser mycket. Frihet kan inte ges utan måste erövras genom att man utövar den. Frihet innebär en förhoppning om att kunna överträffa sig själv och ändras. Sambandet mellan politisk frihet och litteratur är att vi genom läsning kan komma i kontakt med samhällen som är sämre eller bättre än våra egna och på så sätt få perspektiv på vår vardag. Massmedier kan inte ersätta boken i den här funktionen, utan det är viktigt att försvara boken som en del av vår frihet.
Om man ser tillbaka på Vargas Llosas utveckling och jämför med de andra författarna i boomen, framstår han som den som utvecklats mest och frambringat det mest omfattande och varierade verket. Det förefaller som om hans ställningstagande i Padilla-fallet har varit starkt bidragande till detta. Det krävdes stort mod att inte bara inse att han hade misstagit sig på Castro utan också säga detta offentligt och genom det gå emot praktiskt taget hela den latinamerikanska intelligentsian. Vargas Llosa var vid detta tillfälle trettiofem år gammal, och hans karriär hade just tagit fart.
I jämförelse framstår både Cortázar och García Márquez som mindre helgjutna, men även Fuentes glider mellan olika ställningstaganden. Alla tre gör radikala politiska uttalanden, samtidigt som deras litteratur mer bygger på litterär lek och språkligt fyrverkeri än på tänkande. Tillspetsat kan man säga att de tre andra författarna vinner den tidningsläsande publiken genom sina radikala uttalanden och den litteraturälskande publiken med sina tekniskt och språkligt skickliga romaner, i vilka politiken brukar spela en undanskymd roll. Vargas Llosa formulerar detta på ett neutralt sätt:
– I några fall kanske man kan tala om en politisk protest i litterär form. Jag tänker främst på Onetti, som skrev ett antal romaner som uttrycker ett absolut avståndstagande inför ett korrupt samhälle, medan han privat var en helt opolitisk person. Författaren som privatperson och författaren som skapande konstnär kan vara två skilda personer, och litteratur och politiska uttalanden kan många gånger motsäga varandra. Carpentier var kubansk statstjänsteman och avvek aldrig från de politiska direktiven, men i sin litteratur visar han stor misstro mot revolutioner. Inte heller García Márquez skriver revolutionära romaner. Alla kritiker uppfattar dock inte denna skillnad.
Artonhundratalets och det tidiga nittonhundratalets latinamerikanska litteratur bestod till en stor del av regionalromaner. Författarna ville”benämna” sin värld och ”skriva in” den i litteraturen. Dessutom skrevs det sociala indignationsromaner om indianernas situation och om rotlösa invandrare i stora hamnstäder som Buenos Aires. Början av nittonhundratalet innebar också en blomstring av latinamerikansk poesi och essäistik. Hos boomen kan man förnimma ekon av föregångarna, samtidigt som den också influerats av författare utanför den spanskspråkiga kulturen, exempelvis av Faulkner, Hemingway och Satre.
I Paris lärde de latinamerikanska författarna känna strukturalismen och poststrukturalismen och inte minst psykoanalytisk och marxisisk teori. I Europa kom den latinamerikanska litteraturen att ses som politiskt och litteraturteoretiskt ”korrekt” litteratur, som ett vittnesbörd om politiskt förtryck, men också ett uttryck för det fantastiska och för hybridisering. En förklaring till boomens framgång är att romanerna utgör en kombination av det teoretiskt sofistikerade och av romanmiljöer som för en europé kan vara lockande exotiska och primitiva. Boomens författare blev inte sällan favoriter hos litteraturkritiker som var trötta på den samtida framska nya romanen.
– I dag finns det inte något centrum för latinamerikanskt skapande av det slag som Paris var runt 1960, menar Vargas Llosa. New York drar till sig målarna, Hollywood filmskaparna och Spanien romanförfattarna. Spanien är ett viktigt centrum för bokutgivning för hela den spansktalande världen. Det avgörande är dock att de latinamerikanska författarna ger sig ut i världen. De lär sig att se världen utan skygglappar, och nationalistiska synsätt förekommer knappt. Levnadsvillkoren i Latinamerika är svåra, och de som vill nå en världstatus tenderar att leva en nomadtillvaro. Det typiskt latinamerikanska löses upp i ett allmänt skapande, vilket är bra. Konst och tänkande är internationella, universella företeelser. Om litteratur inte är universell är den inte litteratur. Tänk bara på en författare som Rulfo. Han har djupa rötter i mexikansk tradition, men han kan förstås av läsare var som helst, precis som Anton Tjechov och Yasunari Kawabata. De är både lokala och universella.
Några av dagens unga latinamerikanska författare har låtit sig inspireras av den magiska realismen hos García Márquez, framför allt kvinnliga författare som Isabel Allende. Många andra känner dock misstänksamhet inför den magiska realismen, eftersom de inte vill uppfattas som provinsiella eller exotiska. Man kan inte tala om någon Vargas Llosa-skola. Hans inflytande märks snarare genom att han visat att en latinamerikansk författare kan utvecklas lika bra som en europé eller nordamerikan. Vid den kongress för yngre latinamerikanska författare i Sevilla för något år sedan kom författarna fram till att deras strävan kunde summeras i att de ville bli av med adjektiven ”ung” och ”latinamerikansk”. Man vill inte definieras av sitt geografiska ursprung, och många av de yngre författarna bor utomlands, ofta i Barcelona.
– På gott och ont har författare i Latinamerika fortfarande en viktig ställning och antas kunna bidra till samhällsutveckling genom sina synpunkter, menar Vargas Llosa. Journalister och allmänhet vänder sig till författare för att be dem uttala sig i alla tänkbara ämnen. Även om allmänheten inte alltid läser författarnas verk, känner man till dem och har en uppfattning om dem. Detta är en tendens som man ser i många länder i tredje världen, men i Europa har den försvunnit. Ända har Latinamerika inte åstadkommit så mycket när det gäller att skapa idéer, kanske med undatag för Octavio Paz. Latinamerika har producerat stora poeter, romanförfattare, musiker och målare men inte tänkare.
Vid sidan om Octavio Paz skulle Vargas Llosa kunna vara det bästa exemplet på en latinamerikan som utvecklats till en oberoende tänkare. Trots att många latinamerikanska intellektuella numera delar hans uppfattning om Kuba, uppfattas hans självständighet som provocerande. Vargas Llosa är extremt påpassad, och ett skäl nämns i en nyutkommen bok i Lima, nämligen avundsjukan. Det går dåligt för Peru, men en peruan har lyckats komma loss och tas emot överallt i världen.
Detta är svårt att stå ut med för dem som blivit kvar. När Vargas Llosa skriver om andra länder, anklagas han i Peru för att ha glömt sitt land. När han skriver om Peru, anklagas han för att inte veta hur situationen i landet är, eftersom han inte lever där på heltid. Vid frågestunden i Aula Magna vid Stockholms universitet kom alla de vanliga frågorna, exempelvis om han inte svikit Latinamerika genom att ha ett dubbelt medborgarskap, peruanskt och spanskt. Vargas Llosa svarar lungt och påminer om att Fujimori hotade med att frånta honom hans peruanska medborgarskap och att det var i den situationen som han erbjöds och accepterade spanskt medborgarskap. Han hade kunnat bli statslös.
En besläktad fråga är om han känner sig mer spansk är peruansk. Detta är en fråga Vargas Llosa fått så många gånger att han har ett svar färdigt. Han säger att han känner sig peruansk, eftersom han är peruan och har tillbringat sin mest formbara tid i Peru, men att man kan lägga till erfarenheter. Han känner sig också spansk efter att ha bott i Spanien i flera omgångar. Under sin tid i Frankrike lärde han sig uppskatta fransk intellektuell frihet och känner sig sedan dess lite fransk.
När han kommit så här långt ökar Vargas Llosa takten i beskrivningen. Hans vistelse i England har lärt honom uppskatta brittisk tolerans och brittiskt sätt att se på demokrati, så han känner sig lite engelsk. Till och med, avslutar han, känner han sig lite som USA-innevånare, eftersom inget land så klart uppskattar och försvarar individen. Han avrundar genom att säga att han hoppas att författare, exempelvis latinamerikanska författare, snart ska kunna få del av samma privilegium som fotbollsspelare, nämligen att man uppskattar deras skicklighet oavsett vilket land de befinner sig i.