När spekulationens vågor har börjat lägga sig kan man urskilja två huvudspår i jakten på årets Nobelpristagare.

Å ena sidan kan man inte blunda för att lyriken har varit tragiskt eftersatt i Nobelpris-sammanhang under de senaste decennierna. Tre huvudsakliga kandidater låter sig urskiljas bland poeterna: koreanen Ko Un, australiensaren Les Murray och syriern Adonis. De är alla tveklöst habila poeter. Möjligen talar Les Murrays politiskt inkorrekta hållning i politiska frågor till hans nackdel, alltmedan Adonis kanske känns lite väl modernistiskt strömlinjeformad. Av de tre framstår därför Ko Un som den som i mina ögon ligger bäst till – även om jag själv håller Les Murray som den intressantaste poeten av de tre.

Om vi å andra sidan vänder blicken mot prosaförfattarna tror jag att kenyanen Ngugi wa Thiong'o ligger bäst till. Man kan inte bortse från att det borde vara på tiden att lyfta fram en författare som personifierar det traditionella afrikanska berättandet. Wole Soyinka i all ära, men man kan inte komma ifrån att författare som Chinua Achebe och Ngugi arbetar i en mindre modernistiskt västerländsk tradition och på ett tydligare sätt kommit att personifiera ett postkolonialt berättande. Av dessa två finns det två argument som talar till Ngugis fördel. För det första att Achebe liksom Soyinka är nigerian och att man kan tänka sig att Akademien vill sprida sina gracer även till andra länder på den afrikanska kontinenten. Ett viktigare argument är dock att Achebes höjdpunkt som författare, ändå ligger rätt långt bak i tiden. Hans mest inflytelserika roman Things fall apart kom ut redan 1958.

Ngugi debuterade å sin sida som romanförfattare 1964, med Weep Not, Child, också det en enkelt berättad, men mycket spännande roman som belyser utvecklingen bort från den brittiska kolonialtiden. Därefter har Ngugi utvecklats på ett betydligt mer egensinnigt sätt än Achebe, låt vara att hans närhet till en Franz Fanon-inspirerad marxism-leninism inte direkt är min te-kopp. Så för att sammanfatta det hela. Mina personliga favoriter i detta startfält är Chinua Achebe och Les Murray, men dem som jag misstänker kommer att kamma hem priset är antingen Ko Un eller Ngugi wa Thiong'o.

Av dessa tror jag att den senare ligger bäst till. Att akademien har negligerat poeter alltsedan Wislawa Szymborska fick priset 1996, gör givetvis att man kan strunta i poeter ett år till. Invalet av Per Wästberg, liksom omvärldens fokusering på Afrika – i samband med fotbolls-VM, bokmässan i Göteborg och så vidare – gör att mycket talar för att priset ändå går till Ngugi wa Thiong'o.