Vem skulle drömma om att skicka iväg en medelålders litteraturkritiker och docent i litteraturvetenskap som expertkommentator av VM i längdskidåkning eller simning, två grenar som jag - som råkar vara såväl medelålders som litteraturkritiker och docent i litteraturvetenskap - förvisso följer med visst intresse, men långtifrån på något systematiskt sätt?
När de kommersiella tv-kanalernas fotbollskomentatorer och deras entourage i form av en aldrig sinande ström av bisittare och fotbollsexpert i form av före detta spelare och aktiva tränare, samlas i tv-studion, markeras allvaret av de svarta kostymerna och slipsarna - om än till synes inhandlade på närmaste Brothers- eller MQ-butik. Seriositeten och ämneskompetensen är densamma - oberoende av om vi har att göra med slutspelet i Champions Leage, VM eller en kvalmatch till den svenska liga som numera stolt pryder plats 24 i världsrankningen.
Att bjuda in lekmän till denna allvarliga skara är givetvis en omöjlighet.
Det tycks signifikativt för vår tid, att en helt annan inställning råder ifråga om bevakningen och värderingen av nyutgiven skönlitteratur. Den anses nämligen numera kunna utföras av i princip vem som helst som kan uttrycka sig lite småfyndigt, ser kul ut på bildbyline, är känd från tv och har meriterat sig med alla tidstypiska värderingar och åsikter. Jag noterar att den senaste laguppställningen i Augustprisjuryn till exempel inte innehåller en enda person som utmärkt sig som professionell litteraturkritiker, nämligen Jessika Gedin, Åsa Arping, Kerstin M Lundberg samt Stefan Holm. Två kulturjournalister, en före detta världsmästare i höjdhopp och en litteraturhistoriker. Att alla dessa har läst många böcker och har kontakt med det litterära fältet, kan ingen förneka. Men avståndet måste ändå sägas vara betydande till den sorts kritskt analytiska skärpa och estetiska vidsynthet som utmärkte forna tiders litteraturkritiker - en Bengt Holmqvist, en Ruth Halldén, en Madeleine Gustafsson osv.
Men man kan också peka på det originella i att låta en poprecensent som Andres Lokko breda ut sig på samtliga morgontidningars kulturuppslag med lika beskäftiga som oinitierade synpunkter på August Strindberg, engelsk 1900-talshistoria och så vidare. I fallet Lokko räcker det uppenbarligen med att man har eller har haft så kallat Strindberg-skägg och är bosatt i London för att man skall anses ha kompetens att bedöma nyutgiven litteratur på områden som man inte har en professionellt ämnesmässig relation till, men som man kompenserar med att berätta lite förstrött om sig själv.
Och inget fel i det, men för 20-30-40 år sedan var den sortens betraktelser hänvisade till kåserisidorna.
Kanske borde de ha stannat där?