Det är intressant att med utgångspunkt i kommentatorsfältet på det förra blogginlägget - för attt inte tala om den vidlyftiga diskussion som på olika bloggar och diskussionsforum följt på Merkels uttalanden om multikulturalismens återvändsgränd - konstatera att det råder en intressant samstämmighet mellan höger- respektive vänsterpopulister, om att distintionen mellan multikulturalism och mångkultur är förfelad.
Från vänsterhåll bemöter man kritiken mot multikulturalisternas kulturrelativism med att den som kritiserar denna sorts identitespolitiska föreställningar i själva verket är motståndare till ett pluralistiskt samhälle och företrädare för någon sorts monokulturell nationalism.
Från högerhåll menar man i samma anda att mångkulturalism med nödvändighet leder in mot ett multikulturalistiskt perspektiv: att olika kulturer inte kan berika varandra och förändras under inflytande av varandra, utan är dömda att odla sina respektive särarter. I själva verket ger en dylik högerpopulism bara eldunderstöd åt vänsterskribenternas kulturrelativistiska idéer om att samhället bör underblåsa odlandet av den kulturella särarten hos företrädare för olika kulturer. Och att vi är ohjälpligt fångna i - och predestinerade av - våra kulturella bakgrunder.