Moderna Museets intendent Fredrik Liew åberopar mig i sin introducerande text till katalogen till 2010 års inventering av svensk samtidskonst på museet: ”Kan det inte vara lika radikalt att välja en väg som målare? Att denna ståndpunkt är fullt möjlig synliggörs i sin lätt absurda ytterlighet genom att debattörer som Johan Lundberg på tidningen Axess till och med kan argumentera för en nyfigurativ, på alla sätt konservativ konst, i avantgardistisk opposition mot . . . just det, ”etablissemanget”.

Nu skulle jag inte vilja påstå att den konst som jag generellt sett uppskattar eller argumenterar för är ”på alla sätt konservativ”. Det ligger - naturligtvis - i sakens natur att jag inte anser det, med tanke på att jag uppfattar den konsten på det sätt som Liew påstår, nämligen i ”avantgardistisk opposition”.

Nåväl, Liew fullföljer sitt resonemang med att påpeka att utställningen vill ”visa på […] pluralism”, men inte ”har ambitionen att på något objektivt sätt representera mångfalden i sig”. Med den brasklappen i bakfickan, är det inte så svårt för Liew att skrida till verket med den uttalade ambitionen att det som konstnären Gunnar Larsson gett den fyndiga benämningen ”hitte-på-konst” ska få dominera utställningen på bekostnad av konst som utgår från mer traditionella uppfattningar om konstens väsen. Till exempel uppfattningen att konstnärliga verk har sin grund i vissa i konstverket immanenta kvaliteter, såsom spelet med färg- och formelement - och i de sätt på vilka dessa färg- och formelement interagerar med konsthistorien och den estetiska traditionen, inte minst genom att de demonstrerar teknisk ekvilibrism, mimetiska ambitioner och originalitet.

Istället handlar det alltså om konst som demonstrerar konstnärens påhittighet i största allmänhet - om än i synnerhet ifråga om att utsträcka den konstnärliga verksamheten till hittills oprövade områden och verksamheter. Och där syftet vanligtvis har något påfallande ambitiöst över sig - som att utforska någon del av samhället, inte sällan relaterat till olika sorters maktförhållanden.

Den kritik som har riktats mot utställningen - att kuratorerna har missat några centrala samtida konstnärskap som Lars Vilks och Anna Odells - får väl sägas vara befogad. Att, som Crisina Karlstam i UNT, hävda att konstnärlig uppmärksamhet inte är detsamma som konstnärligt värde, är förvisso korrekt. Men argumentet klingar falskt, om man nu accepterar utställningens premisser. Är konstens uppgift att ”forska om samtiden”, så kan det väl knappast vara en nackdel om de ”forskningsresultat” som konstnären presenterar har relevans i det offentliga samtalet i samtiden?

Genom att genomgående välja ut verk som är av forskande karaktär men som icke desto mindre är bekräftande i det att de sällan eller aldrig avviker från värdegemenskapen i det nutida konstnärliga, konstfilosofiska och humanistiskt-akademiska etablissemanget, ger utställningen ett på det hela taget knastertorrt akademiskt intryck. Kajsa Dahlberg har till exempel gjort en installation med sidor ur Virginia Woolfs ”A Room of One's Own”, där hon har samlat de marginalanteckningar i exemplar av boken som hon beställt fram på olika bibliotek. Idén är möjligtvis intressant för dem som aldrig lånat en bok från något universitets kursbibliotek. Men är den ens det?

Man reflekterar som människa och individ tyst, för sig själv, över mycket i här världen, till exempel när man tar del av just marginalanteckningar från en rad okända läsare, i en bok. Vad tänkte dessa olika personer på under läsningen? Under vilka omständigheter levde de? Hur gamla var de? Vilka problem brotades de med i sina privatliv? Det handlar inte alls om några banala frågeställningar, men när konstnärer och kuratorer skriver dem på konstpublikens näsor, är det inte utan att man associerar till Puttes äventyr i Blåbärsskogen. Kan man inte lämna några erfarenheter ifred åt människor, när det gäller att fundera, att hänföras eller att kort och gott uppleva gåtfullheter i tillvaron? Vad är det som gör att man måste flytta in upplevelser av detta slag i museivärmen? Förutsätter man att folk inte kan ledas in mot den här sortens funderingar och reflektioner, om man inte håller dem i handen – och dessutom helst av allt förser vederbörande med förnumstiga förklaringar, av den typ som beledsagar Dahlbergs verk:

”På så sätt gör hon oss medvetna om läsningens betydelse, att reception och tolkning är en del av upphovsmannaskapet. Ett eget rum / Tusen bibliotek skriver in sig den tradition som tematiserar möjligheten för det egna förnuftet att skapa sig någon form av frihet, både i förhållande till andras berättelser och till ekonomiska system.” Och så vidare…

Betydligt mer lyckade är då Ann-Sofi Sidéns fresk i videoform över Sverige, ”Mitt land”, eller Matts Leiderstams till synes allvarligt egensinniga sökande efter sina konstnärliga rötter i form av ett försiktigt närmande till de efterlämnade kopparplåtar som tillhörde morfadern Stig Åsberg, känd grafiker och illustratör av bland annat Harry Martinsons och Gunnar Ekelöfs verk.

Få verk avviker som sagt från ”hitte-på”-estetiken. Detta gör att utställningen känns betydligt plattare än den motsvarande samlingsutställning med samtidskonst som just nu visas på Magasin 3, också det för övrigt en utställning som stundtals närmar sig det ofrivilligt parodiska, men som trots allt ändå rymmer konst med ett visst mått av gåtfullhet, teknisk elegans och ekvilibrism, originalitet och sugggestionskraft – alltså konst som vädjar till något mer än konsthallsbesökarens cerebrala sidor.

På Moderna Museet sticker dock Viktor Rosdhals mörka, dystopiska scenarier ut, ett slags förfallna industrimiljöer, där i det ena fallet även det plexiglas som han arbetat med har undergått en förstörelseprocess. Bland de andra konstnärer som arbetar med traditionella tekniker kan nämnas Jens Fänges oljemåleri som dessvärre ligger alltför nära den programmatiska surrealismen för att te sig intressant, och Christine Ödlund som tyvärr i allt för hög grad tangerar utslätade new age-fantasier för att engagera på allvar.

Intressant i sammanhanget är dock det överväldigande negativa bemötande som utställningen fått bland svenska konstkritiker, där det väl bara är en del landsortskritiker samt Dagens Nyheters Sinziana Ravini som varit storögt beundrande inför ingångsvärden och urval. Förhoppningsvis ger det en fingervisning om att konsten är på väg att skifta spår och röra sig bort från det cerebrala, pekpinnemässiga och prudentliga mot något mer visuellt, egensinnigt och gåtfullt.