Ann-Charlotte Marteus menar i dagens Expressen att alla vi som välkomnar kritik av multikulturalismen går SD:s ärenden.
Detta inebär att inte bara jag, P J Anders Linder, Göran Hägglund och Adam Cwejman går SD:s ärenden. Även en rad utländska vänsterliberala skribenter som Kenan Malik, Nick Cohen, Caroline Fourest och Paul Berman måste rimligtvis sägas gå SD:s ärenden. Liksom ett stort antal muslimer, vilka likaledes förhåller sig kritiska till den multikulturalistiska ideologin.
SD-fobin på Expressens ledarsida börjar kort sagt anta smått parodiska former. Som man naturligtvis kunde skratta åt - om det inte vore för att det finns något djupt destruktivt och kontraproduktivt i strategin att påstå att alla som inte delar vissa akademiska vänsteråsikter är presumtiva Sverigedemokrater. Har inte SD konstigare idéer än dem som uttrycks av Tysklands förbundskansler, på ledarsidan på SvD, i Axess och bland åtskilliga vänsterliberala opinionsbildare i Frankrike, Tyskland och England, ja vad är det då som är så fel med SD? Och: om nu P J Anders Linder, liksom undertecknad, i denna fråga går SD:s ärenden - hur ska man då förklara det oresonliga hat som i denna fråga mött oss från SD-sympatisörer i kommentarstrådar, på Flashback osv?
Resonemang av det slag som Ann-Charlotte Marteus för, tenderar således på sikt bara att gynna SD. Varför? Jo, därför att man dels framställer dem som det nav som svensk politik och internationell idédebatt tycks kretsa kring, dels normaliserar deras åsikter.