Lars Vilks skriver bra på sin blogg om debatten mellan Dan Jönsson och Anna Brodow. Detta apropå att Dan Jönsson idag i DN har svarat Brodow. Vilks skriver om Jönsson: "I DN där han avfyrar sin sedvanliga ideologiska salva mot Anna Brodow som, i förbund med Axess, utnämns till en representant för USA:s kristna höger och Danmarks växande konservatism. Med det utfallet förefaller det mig som om orsaken till hans morrande artikel, att Brodow kallat honom ”revolutionsromantiker”, bekräftas. Endast en svartvit revolutionsromantiker kan ta fram slaktkniven i ett rus av övertygelse."

För visst har Vilks helt rätt: Jönsson tycks fullkomligt ointresserad av annat än att avfärda sina meningsmotståndare med okvädningsord som "nykonservativ", "högljudd megafon", "aggressiv argumentation", "högerkristna" samt slutligen att jämföra dem med det folkslag som just nu står allra, allra längst ner på den svenska statusskalan, nämligen det danska.

De initiala blogginläggen och artiklarna av Anna Brodow i detta ämne var eftertänksamma och problematiserande, men så fort debatten flyttas över på Jönssons planhalva så förvandlas den till ren pajkastning. Det är trist att se hur långt ifrån ett intellektuellt meningsutyte han befinner sig. I hans värld är allting svart-vitt; världen uppdelad mellan gott och ont. Att föra samtal med meningsmotståndare är ofruktbart. Alla som inte tycker som han själv är ju per definition ondskefulla - ja, ungefär som USA:s kristna höger. Vem vill vara sådan? Vem vill i DN bli utmålad som sådan?

Anna Brodow skriver på sin blogg om debatten, vilket kan läsas här.