Axess seminarium om journalism och demokrati pågår som bäst, och inte minst diskussionen om situationen i Italien var mycket livlig och spirituell. Icke desto mindre var det den följande sessionen om mediernas roll i Sydafrika som fick mig att fundera lite över analogier till de tilltagande ideologiska motsättningarna i dagens Sverige. Janice Winter diskuterade i sitt föredrag hur ANC i sin uppfattning av sig själva som upprätthållare av de demokratiska värdena, kommit att - i konsekvensensens namn - se sina motståndare i till exempel media som demokratins motståndare, vilket legitimerar tendenser till censur och aktioner mot journalister som motarbetar den politiska makten.
I det efterföljande föredraget, av Guy Berger, diskuterades orsaker till den uppkomna situationen, och i det sammanhanget är det naturligtvis inte helt svårt att som svensk dra paralleller till hur resonemangen går bland vänster- respektive högerpopulister i dagens Sverige. Inom vänstern har man som bekant en stolt tradition av instränkningar i yttrandefriheten, vars logik inte är helt svår att förstå, när man lyssnar på de värsta extremisterna på exempelvis Aftonbladets kultursida. Logiken där är inte väsensskild från ANC:s resonemang. Då man definierar diverse vänsterideologier som logiska konsekvenser av ett demokratiskt sinnelag, tenderar man att avfärda sina menigsmotståndare i termer av just hot mot det demokratiska samtalet och de demokratiska värdena. Den som kritiserar diverse vänsterideologier får i konsekvensens namn finna sig i att bli omtalad som lierad med högerextremismen, att bli jämförd med företrädare för antidemokratiska rörelser som nazismen eller fascismen.
Det intressanta i sammanhanget är att man kan finna en likande argumentation bland högerpopulisterna. I kommentatorsfältet till blogginlägget nedan om Expressen och Merkel, kan man läsa följande kommentar: "det är ägarna, dvs. ansvarig utgivare Axess Publishing AB, som bestämmer vad som får sägas här, även på denna blogg. De anställda vet mycket väl att de blir av med jobbet om de överträder vissa gränser." Detta vore nu inte så mycket att orda om, om det inte vore så att detta sätt att resonera oupphörligen dyker upp bland Sverigedemokraternas sympatisörer. Vad är det egentilgen man vill säga? Jo, att den som är motståndare till SD:s idéer aldrig kan vara det av ideologiska, logiska eller sakpolitiska skäl, utan de som är motståndare till SD är det på grund av att mediesituationen i dagens Sverige tvingar dem till att hysa en åsikt som går på tvären mot SD.
Också detta röjer, menar jag, en hållning som inte beaktar själva grunderna för det demokratiska samtalet. Vänstern intar, som bekant, ståndpunkten, att de som argumenterar mot vänstern gör detta därför att de har en dold agenda. De anses nämligen företräda i grunden antidemokratiska intressen såsom den ekonomiska makten.Högerpopulsisterna å sin sida anser att meningsmotståndarna hyser sina åsikter därför att de har en dold agenda i form av en vilja att hålla sig väl med medieetablissemanget. Högerpopulisterna är således även i detta fall vänsterpopulisternas spegelbilder.
I bägge fallen finns en underliggande idé om att alla egentligen borde tycka som man själv, och att närvaron av meningsskiljaktigheter härrör ur någon form av demokratisk funktionsstörning. När det i själva verket är precis tvärtom, att närvaron av meningsskiljaktigheter är själva motorn i demokratin.
Ett problem i sammanhanget är naturligtvis, att SD-anhängarna kan luta sig mot den helt korrekta iakttagelsen att SD-åsikter de facto är svartistade inom media. Det är därför som det är viktigt att ta debatten med SD på sakliga grunder. Så länge som man kan låta SD upprätthålla ståndpunkten att deras åsikte kritiseras av andra skäl än sakliga och logiska, tenderar de att vinna mark. Det är det paradoxala i den uppkomna situationen.