Maciej Zaremba skriver en tänkvärd artikel om det paradoxala i att bekämpa ett parti som delar in människor i "vi och de" med tankefigurer som bygger just på en uppdelning i "vi och de". Att svenska kyrkan går i bräschen för uppiskandet av hatstämningar mot Jimmie Åkesson, hans partivänner och partisympatisörer är kanske inte helt förvånande med tanke på den svenska kyrkans historia. Men att nu även Nobelstiftelsen bidrar till att mobilisera mobben mot Sverigedemokraterna är onekligen smått förvånande. Nobelstiftelsens VD Michael Sohlman säger:
"Nobelstiftelsen är en privat stiftelse som förvaltar arvet efter Alfred Nobel. En central del av detta är hans testamente där Nobels uttryckliga vilja är att inget avseende ska fästas vid någons nationalitetstillhörighet. Det var det som gjorde det första internationella priset världsberömt. Det är en central del av vårt arv. Det räcker med att läsa Sverigedemokraternas principprogram för att se att partiet har motsatt inriktning."
Ociviliserat beteende bör inte bemötas med samma mynt - utan tvärtom genom att man föregår med gott exempel. Det kan låta övermåttan förnumstigt, men det bjuder jag i så fall på. Problemet är att beteenden och beslut som Sohlmans är heltigenom kontraproduktiva: de bekräftar SD:s självbild av att vara martyrer och mobboffer, och de sänder ut signaler om att det svenska etablissemanget hissar pestflagg så fort någon yppar en åsikt som kan hänföras till SD, vilket skapar bilden av att folk inom media och etablissemang kritiserar SD av personligt taktiska skäl och inte av sakliga.
Den situation som nu Svenska kyrkan och Nobelstiftelsen är delaktiga i att mana fram, riskerar att få två konsekvenser. För det första att det piskas upp samma slags hat mot SD-anhängare som SD piskar upp mot muslimer och invandrare. Vilket på sikt riskerar att leda till att fler och fler lågintensiva konflikthärdar skapas, att motsättningarna i samhället skärps och att ensklida våldsverkare, som ensamma vill skipa rättvisa, triggas igång. För det andra att SD tar hem walk over-seger efter walk over-seger, när man från etablissemangets sida bekräftar partiets världsbild.