På restaurang Sturehof ställer för tillfället Dan Wolgers ut. På de i övrigt tomma väggytorna har han slagit in några spikar. På dessa spikar har han sedan hängt snörstumpar, på vilka han med kitt har fäst pengar: enkronor, tiokronor och till och med en hundralapp. Installationen är väl sannolikt tänkt att belysa sambandet mellan konst, mat och ekonomi. Med tanke på restaurangens klientel skapas någon sorts ironisk blinkning: "det ni tror är konst är kanske inte det som vi konstkännare menar är konst", "en krona är inte bara en krona, en hundralapp är inte bara en hundralapp", "konst genererar värde i namn av konst" och så vidare. Om nu ingen har tänkt i de banorna tidigare, är det kanske lite spännande. Om tanken - som man kan misstänka - är att göra någonting humoristiskt, är utställningen dock ett misslyckande, såvida publiken består av personer som ser Blandaren-skämt som höjden av kvickhet.
På Edsviks konsthall ställer samtidigt Mats Åkerman ut ett hundratal målningar, som utgår från en helt annan estetik än Wolgers. Även om också Åkerman ytterst sett måste beskrivas som en konceptkonstnär. Åtminstone så till vida att hans måleri får kraft, betydelse och värde genom att varje enskilt verk knyter an till en övergripande idé som inte har något nödvändigt samband med - och därför skulle kunna gestaltas på andra sätt än just via - bildkonst. I Åkermans fallet handlar det om skapande av en fantasivärld, vilken fungerar som utställningens och konstnärsskapets förutsättning. Hos Åkerman bär denna värld namnet Den Svagiska Unionen (att jämföras med till exempel Lars Vilks Ladonien eller Peter Dahls Caribanien). I flera tidigare separatutställningar har olika delar och städer i detta vidsträckta rike skildrats. Hittills dock inte med samma enastående konsekvens som i Edsviksutställningen, vilken nästan helt ägnas åt huvudstaden Primaborgen, vilken - liksom andra delar av riket - hos Åkerman skildras under året 1956 (vilket råkar vara konstnärens födelseår). Målningarna ackompanjeras därtill av ett stort antal kartor, så att besökaren ska kunna göra sig en bild av vilka delar av staden som bilderna beskriver.
Som antytts är dock Åkerman som konceptkonstnär väsensskild från Wolgers. I det förra fallet handlar det om ett slags existentiellt utforskande av rötter, men också - inbillar jag mig - om att via konsten försöka frammana en vision av en sorts idealisk värld (villet naturligtvis inte skall förväxlas med en i varje detalj perfekt eller heltigenom felfri värld). Inte minst som en konsekvens av utställningens monumentala och retrospektiva karaktär tydliggörs allvaret och konsekvensen i Åkermans projekt: Primaborgen antar karaktären av inget mindre än ett slags civilisationens utopi. Men en utopi som till skillnad från de flesta andra utopier är förlagd till det förflutna. Primaborgen är just så mystisk, outforskad och labyrintisk som en stad bör vara för att generera lycka, spänning och mening. Samtidigt som den är allt detta just genom att den låter sig beskådas genom det nostalgins ljus som bryter igenom varje målning. Det är ett nostalgiskt ljus som samtidigt är ett naivitetens ljus. Staden betraktas i dessa målningar med den nyfikenhetens och oskuldens blick som vi dessvärre som vuxna människor sällan har möjlighet att erfara, men som vi kanske just via konsten kan få kontakt med ånyo.
I den mån som Åkerman upprättar dylika kontaktytor förblir hans konst betydligt mer intressant än Wolgers intellektuella putslustigheter och ironier.