Ann-Charlotte Marteus fortsätter i Expressen att hävda att det inte finns några tabun i invandrardebatten. Nu apropå att Per Gudmundson på sin blogg skrivit om pseudonymen Julia Caesar. Gudmundson skriver så här:
”Skribenten heter naturligtvis inte Julia Caesar egentligen. I själva verket är personen bakom signaturen en sedan länge väl etablerad svensk journalist, nu pensionerad men tidigare erkänd och hyllad för sina socialreportage för ett av landets största och mest seriösa medier. Men när hon skriver om invandringspolitiken och dess följder vågar hon inte använda sitt rätta namn. Hon fruktar för sin egen och barnens säkerhet.”
Marteus menar i sin text att det problem som Julia Caesar erfar inte existerar:
”Det tar mig tre sekunder att slå på orden ’invandrare’, ’brottsstatistik’ och ’överrepresentation’ i vårt mediearkiv, och få fram en rad artiklar. Första träffen är från Gudmundsons egen tidning, SvD, där Tobias Olsson skriver: ’Att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken är dock inget nytt - det har även Brå konstaterat.’”
Samma Marteus skrev för inte så länge sedan att jag och Paulina Neuding gick SD:s ärenden när vi efterlyste diskussion om det som Marteus nu påstår att det inte är tabu att diskutera. I samma tidning hade man någon vecka tidigare städslat Lawen Mohtadi i syfte att likna mig och Neuding vid de högerextremister som är på frammarsch i Centraleuropa.
Så att Marteus inte ser det problematiska i att undersökande journalister i dagens Sverige inte vågar framträda under eget namn är kanske inte så mycket att förvånas över. Det riktigt problematiska i sammanhanget är förstås att det på sikt bara gynnar SD, när skribenter som Marteus demoniserar de journalister som hyser den legitima åsikten att man i media bör belysa vissa samhällsproblem.
SD och deras stödtrupper kan, med hänvisning till skribenter som Marteus, anföra argumentet att all kritik mot SD från människor inom det mediala, politiska och akademiska etablissemanget är en konsekvens av att den som uttalar kritiken är tvungen att hysa denna åsikt om vederbörande vill behålla sitt jobb. Det vill säga att åsikten är styrd av taktiska snarare än faktiska skäl.
Därmed förser skribenter som Ann-Charlotte Marteus alltså SD med argument och gratispoäng. Det är därför jag menar att journalister som Marteus och Lena Sundström i mångt och mycket har berett vägen för SD. Att den senare nu har nominerats till Stora Journalistpriset för sina insatser på detta område, är onekligen en ödets ironi. Och dessvärre någonting som torde kunna sporra andra ärelystna journalister att sömngångarmässigt fortsätta att gå SD:s ärenden.