Och i Dagens Nyheter går Jessica Kempe till storms mot "Den nyautonoma rörelsen", alltså dem som inte vill se konsten som underordnad yttre, icke-konstnärliga och icke-estetiska syften, dem som vänder sig emot att konsten bör springa ärenden år politiker, psykologer, vetenskapsmän och så vidare. Det lustiga med diskussionen om den nyautonoma konsten är att i denna diskussion har definitioner av just konstens autonomi till stor del lyst med sin frånvaro. Jag hoppas kunna återkomma till detta, men vill bara påpeka att den nyautonoma rörelsen (liksom för övrigt den gammelautonoma rörelsen) inte ser några vattentäta skott mellan konst och politik eller mellan konstens roll som estetiskt objekt och konstens psykoterapeutiska eller vetenskapliga implikationer.

Den nyautonoma rörelsen menar tvärtom att konsten mycket väl kan ha politisk, vetenskaplig och psykoterapeutisk inverkan, men att konsten har detta som konsekvens av dess estetiska verkningsmedel. Och att det därför är det sistnämnda som är det primära. Och att det därför är det sistnämnda som bör prioriteras, understödjas och uppvärderas. På konstutbildningar, av konstkritiker och på konstinstitutioner. Och inte som nu: att det som framhålls och värderas är just konst som vill vara politik, vetenskap och så vidare.  Låt mig ta några exempel.

Oscar Wildes The Picture of Dorian Gray skrevs inte i syfte att förändra världen politiskt. Tvärtom skrevs den med det uttalade syftet att skapa ett konstverk som var icke-politiskt. Men romanen har icke desto mindre fått betydelse på en mängd plan bortom de renodlat estetiska och konstnärliga. Jag vill mena att verket kommit att få denna betydelse som konsekvens av just att författaren/konstnären renodlade de estetiska och konstnärliga inslagen i verket på bekostnad av den politiska agitation som han ansåg inte hörde hemma i konsten.

På omvänt sätt kan man betrakta målningar som Goyas av avrättningen den tredje maj 1808. Eller Géricaults av Medusas flotte. Båda dessa verk skapades med tydliga politiska syften. Men det som har gjort att verken har överlevt och talar till oss än idag är någonting annat: deras kraft ligger inte i den politiska ambitionen eller agitationen utan i att denna ambition har överskridits och utmanats av en andra kvaliteter i målningarna. Vilkas kvalitativa kraft beror av hur konstnärerna har hanterat motiven tekniskt-estetiskt, i arbetet med färg- och formelement men också i den mån som konstnärerna har närmat sig motiven existentiellt, med utgångspunkt i graden av individuell inkänning och identifikation. Det är således dessa överskridanden av de politiska syftena som skiljer ut dessa verk från den stora mängd politisk konst från samma tid som inte har överlevt. Men att vi idag fascineras av Goyas och Géricaults verk beror inte nödvändigtvis på att vi idag ser dem uteslutande som estetiska objekt. Tvärtom kan de slå an strängar inom oss som berör vår tillvaro idag - på existentiella plan, eller på psykologiska eller politiska nivåer. Men min poäng är att detta återigen sker som en konsekvens av hur konstnären har hanterat de estetiska verkningsmedlen; det är via dem och genom dem som verken talar till oss. Och det är genom arbetet med färg- och formelement, genom de tekniska färdigheterna och de estetiska effekterna som verken kan leva sina helt egna liv, bortom konstnärens syften och intentioner. Det är därför som konstverk överlever, talar till oss och slår an strängar även inom betraktare, lyssnare och läsare som befinner sig på seklers och tll och med årtusendens avstånd. 

Den nyautonoma rörelsen baserar (liksom för övrigt den gammelautonoma rörelsen) sin syn på konst på dessa insikter: på insikter om att konst blir intressant inte i den mån som den uppfattas och används som springpojkar åt politiska, vetenskapliga eller andra yttre krafter. Utan att konst tvärtom får sitt värde genom det sätt på vilket konstnären handskas med de estetiska verkningsmedel som står till hans eller hennes förfogande.

Kort sagt innebär hävdandet av konstens autonomi att man uppfattar konstens karaktär och inflytande som väsensskild och mer djupverkande och mer tidlös än den verkan som till exempel politisk agitation, vetenskaplig forskning eller psykologisk terapi kan ha på individen. Om detta innebär att normsystem och hierarkier upprättas eller bryts ner;  om det kan beskrivas som radikalt eller konservativt eller reaktionärt; om det får beteckningen klassiskt eller modernistiskt eller postmodernistiskt eller konceptuellt - är naturligtvis i grunden helt oväsentligt. Det viktiga är att slå vakt om den djupgående verkan som är unik och specifik för konsten. Att underkänna denna verkan - såsom Kempe och andra gör (direkt eller indirekt; medevetet eller omdevetet), när de hävdar att konsten i första hand bör vara något annat än konst: vetenskap, politik, psykoterapi och så vidare - är att underkänna konstens kraft och inneboende värde.