Historiskt sett har det som bekant funnits en motsättning mellan den svenska kungen och adeln. Motståndet från adeln har av kungen balanserats av ett stort folkligt stöd. När nu kungens förehavanden med just en ett gäng högadliga goddagspiltar har uppmärksammats i en så kallad skandalbok, kan denna traditionella maktdelning tyckas ha ruckats. Den så kallade skandalbokens förläggare Kristoffer Lind skriver på DN Debatt att det för ”en statschef i en modern, jämställd demokrati (…) inte (är) lämpligt att (…) gå på strippklubbar och få unga kvinnor levererade till festerna lagom till kaffet. Att kungen agerat på detta sätt har undergrävt förtroendet för hans uppdrag”.
Om detta kan ett par iakttagelser göras.
För det första, att om nu Kristoffer Lind ser det som ett väldigt stort problem att förtroendet för statschefen har undergrävts, så borde han rimligtvis ha tänkt sig för innan han publicerade en bok med föga välunderbyggt skvaller som har givit upphov till att förtroendet för statschefen har undergrävts.
För det andra, att det hittills inte verkar som att folkets förtroende för statschefen har undergrävts i samma utsträckning som mediemänniskornas förtroende för densamme. I det senare fallet handlar det emellertid om ett förtroende som redan före ”skandalboken” knappast kan sägas ha varit överdrivet stort. Möjligen kan man hävda att den skiljelinje som tidigare gick mellan adeln och kungahuset numera går mellan medieeliten och kungahuset. En medieelit som gärna moraliserar över allt beteende som inte andas exakt samma slags frigjordhet som kännetecknar deras egen livsföring.