Lite läskigt är det allt att ta del av Jessica Kempes kommentar till det förra blogginlägget. Hon avfärdar nämligen där evolutionsbiologisk forskning genom att antyda att den inte baserar sig så mycket på de rön som gjorts under de senaste 150 åren som på "ett kul och tänkvärt konstprojekt (behjälpt av hälso- och opinionsföretaget Martiila & Kiley och bekostat av medieinstitutet Nations Institute)". Har hon överhuvudtaget hört talas om forskare som Darwin, Dawkins, Pinker?
Man önskar att Jessica Kempe kunde utgå från det som forskare i sina undersökningar presenterar som sina utgångspunkter, snarare än från vad hon själv fantiserar ihop. Men det är kanske för mycket begärt?
Också Lars Vilks tar upp den nyautonoma rörelsen i ett blogginlägg. Dessvärre baserar han sig i sitt avfärdande bara på de rön som Kempe diskuterar. Att den biokulturella forskningen rymmer betydligt mer sofistikerade resonemang än de opinionsundersökningar hon hakat upp sitt resonemang på, kan man nog bara förstå om man tar del av den forskning som bedrivs i ämnet. Den som inte orkar det i denna sena timme kan dock roa sig med att läsa min artikel här; eller Denis Duttons artikel här; eller Brian Boyds artikel här; eller Marcus Nordlunds artikel här. Så får man en rätt bra överblick över detta just nu påfallande expansiva och vidsträckta forskningsfält.
Men för att återvända till undersökningarna om de landskap som människor påstår sig föredra. Vad är det som framstår som så provocerande för Jessica Kempe med att denna sorts preferenser skulle kunna vara genetiskt motiverade? Tror hon på allvar att vi människor föds som tomma ark? Vad tror hon skulle kunna bli de estetiska konsekvenserna av att vi föredrar stäpplandskap? Att man tvingar konstnärer att måla stäpplandskap? Det konstprojekt av Komar & Melamid som diskuteras är tydligen, att döma av hennes påpekanden, intressant. Ändå antyder hon att de resultat som projektet baserar sig på inte är tillförlitliga. Man undrar då varför konstprojektet ifråga skulle vara så intressant. Som någon sorts studentikost spex, tycks det, enligt Kempe. Är det på det planet som den "konstnärliga forskningen" fungerar, enligt henne? Konstprojekt som bekräftar kritikerns världsbild? Som bekräftar kritikerns fördomsfrihet; får honom eller henne att le igenkännande; att fnissa som en av de införstådda? Själv tror jag att konstprojektet ifråga hade betydligt mer att säga än så: att det ställde betydligt mer obehagliga frågor än vad Kempe vill inse. Och att dessa frågor var avhängiga av att konstnärerna faktiskt litade på att opinionsundersökningarna var korrekta. Det handlar nu inte bara om frågor kopplade till evolutionsbiologin. Utan i betydligt högre grad om frågor som har att göra med populärkultur, elitism, ja, kanske till och med grunderna för vår västerländska demokratisyn osv.
Sedan: om nu projektet ifråga kommit att, tvärtemot sina intentioner, spela den evolutionsbiologiska forskningen i händerna - vad är det då för konstigt med det? Har det inte skett tidigare i konst- och kulturhistorien att konstverk har fått konsekvenser bortom - eller i strid mot - upphovsmännens intentioner? Det trodde jag inte att man skulle behöva påminna en kritiker på DN om. Men man upphör väl aldrig att förvånas...