Jag har skrivit ett svar på Lars Vilks blogg, i diskussionen om konstteori och den kritik som han där framför mot det biokulturella perspektivet - med tillhörande försvarstal för den institutionella konstteorin. Här nedan följer i princip samma svar som jag har publicerat i kommentatorsfältet på hans blogg:
Det går ju inte att komma ifrån att det finns någonting som har gjort att kunskap om en rad konstnärer från antiken har traderats vidare. Vad är det som har gjort att vi vet vilka skulpturer som Chares från Lindos har skapat? Vad är det som gör att vi vet att han var lärling till Lysippos? Vad var det som gjorde att hans Kolossen från Rhodos kom att inbegripas i den skulptur- och arkitekturkanon som redan före Kristus benämndes Världens sju underverk? Vad var det som gjorde att munkar under medeltiden fortsatte att bevara och till framtiden föra vidare den antika litteraturen? Vad är det som har gjort att vi idag besitter kunskap om de grekiska tragöderna, om Sapfo, om Homeros, om Fidias och Lysippos osv. Vad var det Giotto sysslade med när han runt år 1300 vidareutvecklade den antika konsttraditionen in i framtiden? Varför hade den konstfärdighet som han tillägnat sig överlevt över tid? Gjorde inte Giotto som konstnär principiellt sett samma slags estetiska överväganden beträffande färg, volym och form, som vilken modern oljemålare eller skulptör som helst? Överväganden som syftade till att i konsten frammana liv? Överväganden som syftade till att skapa estetiskt tilltalande verk med samma kapacitet till överlevnad som de antika, bysantinska och tidigkristna konstverk som han via sina läromästare hade lärt sig att uppfatta som ideal?
Vad har gjort att all denna kunskap om dessa konstnärer har traderats vidare under flera tusen år, om dessa verk inte hade upplevts som kvalitativt unika? På ett helt annat sätt än den sorts dofter som parfymörer frambringat? Eller som den sorts maträtter som den tidens kockar frambringat? Eller som den sorts klädedräkter som den tidens modeskapare frambringade? Varför känner vi inte till namnen på en enda kock från antiken? Varför känner vi inte till hans läromästare? Hans elever? Därför att mat och parfym förflyktigas? Men Homeros då? Varför valde man att skriva ner de homeriska sångerna och sedan inte bara bevara dem utan skapa en hel tolkningsindustri runt dem, om man nu inte ansåg dem kvalitativt unika? På ett sätt som skiljer dessa muntligt traderade berättelser från en mängd annan muntligt traderad kunskap? Om man inte såg de konstnärliga uttrycken som väldigt speciella? Fiktioner, arkitektur, måleri, poesi, musik?
Att man sedan på 16- och 1700-talet snävade in detta i detta i olika teoretiska modeller, som givetvis var konsekvenser av den tidens fördomar och sociala förhållanden, ändrar väl ingenting i sak. I en rad andra kulturer har man på motsvarande sätt fört vidare samma slags tekniska färdigheter, samma slags idéer om vari konstnärligt värde består och hur det skall bevaras över tid, genom intrikata mästar- och lärlingssystem, men utan att formalisera detta i teoretiska modeller, utan att grunda det i invecklade estetiska teorier om vari konstupplevelsen egentligen består.
Det är naturligtvis ingen som på allvar bestrider att Kants estetiska teorier var en konsekvens av hans tids sociala strukturer och att konstbegreppet vid olika tidpunkter har drag av social konstruktion. Detta hindrar dock inte att en rest av – eller till och med själva kärnan i – konstens tidslösa kvaliteter har överlevt genom årtusendena. Vilket inte är så konstigt med tanke på att verk från antik och renässans griper oss än idag på i princip samma sätt som de gripit människor under århundradena. Att man vid olika tillfällen har gjort mer eller mindre stora justeringar i en eller annan riktning av de kvalitativa bedömningsgrunderna hindrar ju inte att samma konstverk fortsätter att tilltala mänskligheten i århundrade efter århundrade.
Visst faller en och annan konstnär bort, visst återuppstår emellanåt en och annan ur glömskan, och visst hamnar ett flertal dessvärre i oförtjänt glömska. Tänk på Shakespeares öde; och tänk på det öde som drabbat en rad tragöder. Eller tänk på Augustinus bannlysning av fiktionen. Men i stället för att ta fasta på det naturliga men tråkiga i att en rad kulturskapare blivit oförtjänt bortglömda och göra en stor sak av att det självklara i preferenserna har förändrats och justerats, bör vi, enligt min mening, koncentrera oss på det betydligt märkligare och intressantare: alla de konstnärliga uttryck som överlevt och som har fortsatt att gripa individer existentiellt / estetiskt i generation efter generation, under årtusende efter årtusende.
Som jag tidigare har påpekat: den konstruktionistiska hållningen är en ideologi för bokmalar. Där man tror att ingenting har existerat innan det står nedpräntat på en boksida. Att förälskelse inte existerade innan Petrarca skrev sonetter till Laura. Men det socialt konstruerade är kanske ytterst sett snarare just denna sorts föreställningar: vår kulturs idéer om det skrivna ordets primat, att föreställningar om konst, litteratur osv inte existerar förrän det i skrift finns teoretiska utredningar om desamma.
Sedan beträffande den Kullabygd där Lars Vilks arbetar med sitt verk Nimis, och som han påpekar ogillades av såväl Linné som bygdens första bosätatre: jag har svårt att se att detta landskap skulle överensstämma med de landskap som evolutionen har skapat preferenser för. Att man under 17- och 1800-talet kom att uppskatta Kullabygdens sublima landskap betyder ju inte att denna uppskattning skulle vara genetiskt motiverad. Det är, som sagt, ingen som förnekar att våra estetiska preferenser i vissa avseenden kan vara sociala konstruktioner. Ett år uppskattas korta kjolar, nästa år uppfattas korta kjolar som fula och långa kjolar som snygga etcetera.
Slutligen: en principiell skillnad tycks finnas mellan den biokulturella konstteorin och den institutionella. Den biokulturella teorin är falsifierbar. Kan man till exempel peka ut en kultur där frisyrkonst, parfymeri och matlagning åtnjuter samma status som arkitektur, skulpturkonst och epik, så måste teorin modifieras. Kan man peka på mänskliga kulturer som vuxit sig starka, där fiktioner inte förstås och uppskattas, så måste teorierna om fiktionens betydelse för människans överlevnad modifieras.
Men vad kan falsifiera den institutionella konstteorin? Vad behövs för att motbevisa påståendet att det inte fanns någon konst före 1700-talet? Man tycks kunna dra fram hur många betydande konstverk, konstnärer och teorier om konst i vid bemärkelse (Platon, Aristoteles, Augustinus osv) utan att det tycks bekymra de konstteoretiker som påstår att konsten föddes på 17- och 1800-talet. Vad behövs således? Bevis för att Kant skrev sina böcker före Gilgamesh-eposet? Att man hittar hans Kritik av omdömeskraften nedskriven på en grottvägg i Lascaux?
Det påpekas att Duchamps med sin pissoar visar att man kan överskrida idéerna om vad som är konst. Men vad är det för konstigt bevis? Under 3- och 400-talet ”visade man” att fiktionen var onaturlig och falsk. Icke desto mindre överlevde fiktionen. Det kan utgå statliga påbud som förkunnar att konst inte existerar, att fiktion inte existerar, att manliga och kvinnliga kön inte existerar. Att inga kvalitativa skillnader finns mellan olika kulturella eller civilisatoriska utryck. Men det hindrar inte att ordningen på sikt återställs. Mänskligheten tenderar att oupphörligen hamna i lägen där det visar sig att vi faktiskt har behov av vissa fundamentala inslag i den mänskliga kulturen som vi stundtals uppfattar som överflödiga. Så ock med konsten. Den må i dagsläget, i Sverige, inte ha så stor funktion att fylla, men detta hindrar nu inte att förutsättningarna snabbt kan ändrats och att konsten kommer att visa sig livsnödvändig. Ur ett mångtusenårigt och ett globalt perspektiv är konstens nedgång i västvärlden idag, trots allt, bara en krusning på ytan. Inte så mycket att sörja på sikt. Även om det i dagsläget och för vår kulturs vidkommande känns beklagligt.