Roland Poirier Martinsson svarar i dagens Expressen på Per Wirténs gälla gapande häromveckan om behovet av att återskapa förutsättningarna för det socialdemokratiska projekt som växte fram under årtiondena efter andra världskriget. Olof Palme och Willy Brandt anförs symtomatiskt i Wirténs artikel som förebildliga. Vilket säger en hel del om motsägelsefullheten i hans text. Det är genom att måla upp en nostalgiskt skimrande bild av 1960- och 70-talets socialdemokratiska välfärdsstat som Wirtén vill bjuda konservatismen motstånd. En konservativ vision mot en annan, således.
Den hemska "konservativa rörelsens" avantgardistiska förtrupp sägs dock av Wirén - föga förvånande! - utgöras av Geert Wilders och Pia Kjaersgaard, men där finns också "den lätta varianten i Elise Claesons underskattade spaningar på Svenska Dagbladets ledarsida" liksom oförsonligheten "i ungerska parlamentet". För att förstå konsekvenserna av denna konservativa våg - där muslimen påstås vara det existentiella och EU (...) det politiska hotet - ser sig Wirtén föranledd att studera "fascismens makt-övertagande i Italien".
Som Roland Poirier Martinsson mycket riktigt påpekar är emellertid den konservativa våg som Wirtén varnar för inte någon enhetlig företeelse. Däri ryms ju för det första den muslimska nyväckelse som han ser som konservatismens fiende. Och vad den italienska fascismen har med konservatism att göra förblir oklart. Likaså är det svårt att förstå på vilket sätt hans egen vision av den socialdemokratiska guldåldern inte är ett nog så tydligt uttryck för samma slags konservativa vågskvalp som han avläser som uttryck för den "rädslans politiska epok" där han anser att vi alla nu dväljs som en konsekvens av det socialdemokratiska projektets kollaps.
Vore Per Wirtén ute efter något annat än att brännmärka alla ideologiska uttryck som inte går att inrangera i den klassiska socialdemokratins samhällsbygge, skulle han kanske ha frågat sig vad den konservativa vågen svarar mot för några behov i det nutida Europa. Han kunde också ha försökt att utkristallisera de aspekter av denna konservativa våg som kan vara konstruktiva för framtiden. Ty, som Poirier Martinsson påpekar, är konservatismen som kraft i dagens Europa långtifrån fri från motsägelser och inbördes motstridiga falanger. Däri rymms såväl Wirténs egen socialdemokratiska nostalgivison som den sorts bejakande av individens etniskt religiösa rötter som återfins inom såväl islamistiska rörelser som inom inom nationalistiska rörelser som SD. Av vilka de sistnämnda för övrigt delar Wirténs romantiska vision av det svenska folkhemmet.
Men däri ryms också försök att hitta ideologiska alternativ till den värdenihilism och relativism som förenar den nya vänsterrörelse som har vuxit fram under de senaste decennierna med den radikala nyliberalismen. Ett sådant sökande bör, menar jag, om det ska vara konstruktivt, ske i brytpunkterna mellan upplysningstraditionen och en kulturkonservativ strävan som inte i första hand ser nationen som det grundläggande fundamentet utan som tvärtom tar sin utgångspunkt i bejakandet av en betydligt mer vidsträckt kulturtradition. En konservatism som slår vakt om det civila samhället, som bejakar de upplysningsvärden som har vuxit fram organiskt under de senaste århundradena, som ser människan i ett evolutionärt perspektiv men samtidigt hyser respekt för dem roll som religionen och kulturtraditionen spelat för framväxten av ett civiliserat beteende.
En sådan konservatism, formulerad i till exempel Thomas Manns efterföljd, ser givetvis sina fiender i såväl islamism som i fascism, socialism, kommunism och nationalism.