Ett stort antal poeter och kulturskribenter har undertecknat ett upprop mot den borgerliga kulturpolitiken, vilket publiceras på Aftonbladets kultursida idag. Uppropet följer i flera avseenden den mall som vi känner igen från Per Wirténs och Håkan A Bengtssons artiklar om konservatism, vilka diskuterats i tidigare blogginlägg. Det vill säga: artikeln handlar huvudsakligen om SD – och är utformad som om SD bär det yttersta ansvaret för den nuvarande regeringspolitiken. Nu sitter dock SD, som bekant, inte i regeringen. Men det tycks inte spela någon roll för undertecknarna, eftersom regeringen enligt skribenterna för en politik som till sin huvudpart är identisk med SD:s.
SD propagerar för folklig svensk kultur, alltmedan regeringen påstås propagera för marknadsanpassad kultur. I bägge fallen påstås resultatet bli att svensk poesi missgynnas. På vilket sätt den nuvarande regeringen har förändrat de ekonomiska villkoren för svensk poesi och poesikritik sägs dock inte i artikeln.
”Tyst och effektivt, via den liberala demokratins fusion med den liberala ekonomin, offras kulturen på marknadens altare”, heter det. Och: ”Regeringen har en smartare plan än SD för hur den provocerande konsten ska utplånas: genom att konkurrensutsätta den. Genom att önska den lycka till bland sponsorerna.”
Återigen: på vilket sätt skiljer sig den borgerliga regeringens agerande i dessa frågor från den socialdemokratiska? Är inte Socialdemokraterna numera förespråkare för såväl liberal ekonomi som liberal demokrati?
En ännu märkligare detalj i sammanhanget är påpekandet: ”Ingenting tyder dock på att SD värnar om svensk poesi för dess egen skull.” Vilket kan jämföras med de undertecknade poeternas egen vision av poesins roll i dagens samhälle:
”Vi har varken tid eller råd att sitta stilla i salongerna och tro att vi menar väl med lite dikt från världens alla hörn. Vi måste bli mer radikala än så, mer solidariska än så, mer oresonliga och mer konfrontativa. (…) Vi måste göra oss verkliga genom våra skrifter och aktioner i en allt mer overklig och mardrömslik samtid. (…) Vi måste arbeta för ett samhälle och en kultur som rymmer en rättvisevision, som distribuerar de ekonomiska och kulturella resurserna så att de kommer alla medborgare till del.”
Ingenting tyder således på att dessa undertecknare värnar om poesin för dess egen skull. Tvärtom är det uppenbart att man ser på poesi på samma sätt som man menar att SD ser på poesi: som ett vapen i en politisk kamp, vilken för undertecknarnas del uppenbarligen inte är riktad endast mot den borgerliga politiken utan i lika hög grad mot den marknadsekonomi som såväl Miljöpartiet som Socialdemokraterna förespråkar.
Hur kan, kort sagt, man tala om ”högerns attack mot kulturen”, när den politik som man protesterar mot omfattas även av den politiska oppositionen (möjligen med undantag av SD och V)?
Annars fastnade jag mest för följande formulering som onekligen visar att vi här har att göra med en stridbar grupp kulturarbetare, vilka är beredda att göra betydande uppoffringar för att nå sina mål:
”Vi måste ta ställning mot rasism, inte bara genom läpparnas bekännelser, utan också genom solidariskt handlande – också när det innebär att vi får hålla våra fester någon annanstans.”
Det senare med anledning av att undertecknarna av manifestet valde att inte gå på Stockholms Poesifestivals efterfest på Berns, eftersom Berns för tillfället befinner sig under bojkott av Syndikalisterna.