Johannes Wahlström framstår mer och mer som en Zelig-figur. Inte nog med att han, trots sina antisemitiska diatriber och sitt samarbete med Förintelseförnekare och nazistorganisations-försvarare, har fått anställning på SVT:s nyhetsmorgonsprogram och på Dokument inifrån (vilket jag diskuterade här). I kvällens dokumentärfilm om Wikileaks förekom han också i eftertexterna i egenskap av researcher.
Att programmet framställde Wikileaks som en frihetsrörelse var kanske inte helt förvånande. Men på samma sätt som man tidigare agerade inom säkerhetstjänsten i Sovjetunionen (det land från vilket hans far, som av en händelse uppenbarligen tog sig till Israel i slutet av 60-talet), så handlar det om dubbla måttstockar. Talet om att varje stat som vill kunna kalla sig demokratisk också måste sträva efter total öpppenhet, riktar sig naturligtvis företrädesvis till stater som ser det som eftersträvansvärt att kunna kalla sig demokratiska. Att dessa stater försvagas genom Wikilieaks agerande, och att därmed styrkeförhållandena förändras mellan dessa stater och de stater som inte bryr sig om att kalla sig demokratiska, det talar man tyst om.
Men det är naturligtvis konsekvensen: totalitära stater kan flytta fram sina positioner som en konsekvens av att de demokratiska staterna försvagas genom att blott deras och inte de totalitära staternas hemliga uppgifter offentliggörs. Det kan onekligen synas märkligt att SVT med öppna armar emmottar personer med den sortens agendor, men det är å andra sidan långtifrån första gången. Den som under kalla krigets dagar fäste uppmärksamheten på hur inkonsekvent det var att uppfatta USA och Sovjet som lika goda kålsupare, den personen bemöttes givetvis med betydligt större skepsis av kultur- och medieetablissemanget än den som såg som sin huvuduppgift att kritisera USA. Det är det mönstret som går igen, än idag.