Lundberg:
"Genom att vi via kulturtraditionen konfronteras med värden och beteenden som har visat sig överlevnadsbenägna över stora tidsavstånd, är det möjligt att upprätta handlingskodex som har förutsättningar att bli mer långsiktigt verkande och därför kraftfullare än när man organiserar gemenskaper runt ett antal nutidsbundna åsikter."

"Schack och Matt" alla kulturrelativister! Ni är dessutom knappast några gentlemän. Ni kommer nämligen aldrig att erkänna att ni nu står i en schackposition utan återvändo...

av Gunnar Colding 2010-12-12 16:45:37

Ett viktigt inlägg i debatten om det borgliga uppdraget. Det resonemanget som förs i artikeln skulle även kunna appliceras på värderelativismen. I och med att det, som bekant, inte finns något rätt eller fel i dagens samhälle (utom att man tillhör en minoritet, en förment förtryckt sådan tom) har det uppstått ett vakuum. Många vet helt enkelt inte vad eller vem de ska tro på. I ett sådant läge gror extremism och terrorism okontrollerat, vilket föranleder otrevliga konsekvenser.

I min mening bör en nationalstat våga vara stolt över sin historia, kämpa för upplysningens ideal, tro på de männskliga rättigheterna och lära sig av tidigare generationers kunskap istället för att förstöra och skapa nytt varje gång.

De är djup tragiskt att kunskap och värden relativiseras. Självklart kan gårdagens vidriga terrordåd emanera ur en uppsjö olika förklaringar, men jag skulle nog ändå vilja påstå att relativismen predisponerar för detta, då människor söker sitt sammanhang och mening med livet hos ideologier där enkla svar utdelas. De extrema formerna av islam ska nog ses ur detta ljus och så även problemets lösning.

Kanske är upprättandet av civilisation, traditioner osv ("relativiseringen" av relativismen med andra ord) en viktig del i det nya borgliga uppdraget och i kampen mot extremismen. Dessutom kommer människor som ännu inte upplevt storslagna kulturfenomen, estetiskt perfekta tavlor, välharmonierade symfonier och sublim litteratur att få sina liv förändrade, en förändring som inte kommer att kosta ett ända människoliv.

av Vesslan 2010-12-12 17:13:07

Tyvärr finns motståndet mot klassisk bildning inte bara bland de lärarutbildare och lärare som "kommit att uppfatta kritiskt tänkande som ett självändamål, utan koppling till klassisk bildning". Det finns även i den på bildning ack så fattiga regeringen: man hade kunnat göra om alla 50-poängskurser - såsom bildningskurserna Filosofi, Psykologi och Religionskunskap - till 100-poängskurser och reducera stoffträngseln, för att möjliggöra de fördjupade studier i klassisk litteratur som kan bidra till bildning. Istället har man gjort tvärtom - aktivt okunniga om att bildning kräver tid och eftertanke (därtill utan att bekymra sig om att förankra sina idéer i något slags pedagogisk forskning).

Man hade även kunnat införa en obligatorisk Core Curriculumkurs på alla lärarutbildningar - och varför inte även på de teoretiska utbildningarna på gymnasiet? - men så icke.

PS: Leif Alsheimer införde en omtalad och omtyckt Core Curriculumkurs på det affärsrättsliga programmet på Internationella Handelshögskolan i Jönköping. Detta gick i korthet ut på att studenterna under den fyraåriga utbildningen läste och diskuterade drygt 100 klassiska verk. (Läs mer om projektet i Alsheimers Bildningsresan ( http://libris.kb.se/bib/9175698 ) eller här: www.hsv.se/.../0120R.pdf

av Tom Haas 2010-12-12 17:27:21

Bra artikel. Men den förutsätter att det finns en (västerländsk) kanon av något slag med vissa författare, konstnärer, tonsättare och tänkare som det är av stor vikt att orientera sig hjälpligt bland innan man yttrar sig om samtida fenomen.

Jag menar att då nästa steg att diskutera vilken denna kanon är eller bör vara. Många kommer då att stegra sig reflexmässigt, kanske av den anledningen att även mycket bildade människor kanske misstänker att "deras" kanon kanske inte duger? Kanske har man läst, sett, lyssnat för lite? Kanske har man för liten "repertoar" för att verkligen kunna yttra sig? Kanske finns det något pinsamt i att man inte läst, sett, hört allt?

Det finns inget pinsamt i det. Inte annat än sådana personliga förbehåll låter kulturrelativisterna ta över.

Alltså: Upp till kanondiskussion utan prestige!

av Den Väldige 2010-12-13 11:38:20

Väldige,
du bidrar oftast med konstruktiva saker här har jag märkt. Du framtonar som en "godkänd" objektivist, dvs varken extrem åt ena eller andra hållet. Har jag fel? Kan du ändå förlåta mig om jag inte kan se att människan har uppnått stadiet prestigelöshet? I varje fall inte i prestigefyllda frågor...lol

av Gunnar Colding 2010-12-13 15:41:07

Gunnar Colding:

Människan kan, förstås, inte frigöra sig från sitt prestigebehov, så stadiet prestigelöshet kan aldrig uppstå. Däremot kan ju prestigebehovet hanteras mer eller mindre snyggt.

Det som jag dock egentligen vill diskutera är detta: Vad kräver vi konkret av någon som inte vill vara kulturrelativist, utan menar sig stå för ett klassiskt bildningsideal? Är denna tänkta person "på banan" om den t.ex. läst/sett Kung Oidipus, och Kung Lear; lyssnat på Bachs H-mollmässa och Beethovens Eroicasymfoni, läst Fursten och Anna Karenina, samt kan skilja på Rembrandt och Gaugin med ett ögonkast?

Eller kräver vi dubbla dosen bildning? Femdubbla? Tiodubbla? Femtiodubbla? I sådana fall varför?

Kräver vi också att vissa värderingar redovisas och att en viss analysförmåga redovisas? En analysförmåga som visar att vederbörande i någon rimlig mening förstått/upplevt storheten i de nämnda verken?

Kort sagt, vad är den egentliga skillnaden i bildning, upplevelse och värderingar mellan en person som kan anses ha klassisk bildning, och den som inte har det?

Frågan kan också ställas på det här sättet: Vad begär vi av den som "får vara med" och kämpa mot kulturrelativisterna och deras obildade, destruktiva och magsura nihilism?

av Den Väldige 2010-12-14 11:17:45

Du har just identifierat ett nytt samhällsproblem som kanske inte funnits på ett par hundra år. När relativisterna/modernisterna under två generationer (ca 60 år) plockat av klassisisterna bit för bit deras landvinningar och ersatt med färskvara utan hållbarhetsdatum, uppstår den oförutsedda situationen som du beskriver.

Alldeles för många människor har inte längre klassikerna installerade på sina "hårddiskar". De (modernisterna) vet antagligen inte om att dom slängt ut barnet med badvattnet...

Din frågeställning är verkligen berättigad. Uppriktigt sagt vet jag dock inte hur man ska komma vidare. Och jag tror inte att dom flesta insett problemets vidd ännu, dessvärre...

av Gunnar Colding 2010-12-14 13:27:21

@Den Väldige. Finns det ö h t radikala kulturrelativister? Om de personer, som du (?) vill klassa som kulturrelativister skulle få i uppdrag att sätta upp en grundkurs i litteraturhistoria, musikhistoria eller konsthistoria: skulle h-n då inte ta upp Sofokles och Shakespeare, Bach och Beethoven, respektive Rembrandt och Gauguin i dessa kurser? Kulturrelativisten skulle knappast lotta fram konstnärer och verk att analysera och diskutera...

Jag skulle m a o vilja hävda att det alltid finns någon form av mer eller mindre given kanon eller tradition i varje disciplin, som vi har att förhålla oss till. Denna kanon är inte objektiv och fixerad, utan förändras över tid - exempelvis ingår inte bara "döda, vita män" i dagens kanon, även om dessa fortfarande (inte utan rätt) dominerar när man studerar konst-, litteratur-, musik- och idéhistoria.

Att vara bildad måste vara något mer än att kunna skilja mellan Rembrandt och Gauguin, Mozart och Beethoven: personer som är duktiga på att lösa korsord, spela Trivial Pursuit eller Jeopardy är inte alltid bildade, men väl utrustade med ett gott detaljminne och inte sällan blott ytliga kunskaper i diverse ämnen - de har mer bredd än djup. Bildning är per definition djupgående, och måste därför inkludera något slags utvecklad analysförmåga - en förmåga att se konst, lyssna till musik etc, d v s att den bildade "i någon rimlig mening förstått/upplevt storheten i de nämnda verken", samt kan bidra med självständiga (inte nödvändigvis originella) tolkningar och därmed bli en del av en tradition - en tradition fylld av värderingar och omvärderingar, av vilka de senare gör traditionen levande och organisk.

av Tom Haas 2010-12-14 13:29:37

@ Den Väldige

Dikotimin kulturrelativist - bildad är falsk som jag ser det.

Man kan inse värdet av bildning utan att vara speciellt bildad. En person vars kunskapsnivå är en produkt av svenskt utbildningsväsende, som inser och beklagar stora luckor i sin bildning, är givetvis välkommen i kampen mot den vulgära relativismen.

Vattendelaren handlar om syn på ontologi och grad av egocentrism snarare än faktisk bildningsnivå

av Stoller 2010-12-14 14:11:25

"Bildning är per definition djupgående, och måste därför inkludera något slags utvecklad analysförmåga - en förmåga att se konst, lyssna till musik etc, d v s att den bildade "i någon rimlig mening förstått/upplevt storheten i de nämnda verken", samt kan bidra med självständiga (inte nödvändigvis originella) tolkningar och därmed bli en del av en tradition - en tradition fylld av värderingar och omvärderingar, av vilka de senare gör traditionen levande och organisk."

Bästa formuleringen som jag hittills sett från Haas läger...

M a o, det finns antagligen för många relativister ute "på marknaden" som inte har förstått storheten i Verdis Requiem eller Wagners Mästersångarovertyr eller sångkvartetten i operan Rigoletto (Verdi). Vad gör "man" då, om "man" vill göra något åt saken?

av Gunnar Colding 2010-12-14 15:38:10

Tom Haas, du frågar "Finns det ö h t radikala kulturrelativister?"

Med kulturrelativist menar jag snarast en personlighetstyp som, av okänd anledning, tillåtits bre ut sig inom akademien och hela kultursektorn: en gnällspik som omedvetet är intensivt missnöje med sig själv. Detta för det vakna medvetandet intolerabla missnöje omprojiceras i tre steg. Först en upplevelse av kränkthet. Sedan, för att uppnå gemenskap", ett sökande efter andra som känner sig kränkta. Slutligen, för att nå förlösning från smärtan, ett påhittande av och systematiserande av "kränkta grupper", därtill en total identifikation med dessa gruppers påstådda kränkthetsupplevelse.

Sedan påbörjas "analysen". Litteratur, konst och musik som antas "problematisera" den tänkta/upplevda kränktheten är bra. Övrigt är dåligt. Personlighetstypen saknar förmåga att uppleva storhet, nyanser och mening i kanonkonsten oavsett kulturgenre. Och, ja dessa människor finns, och de verkar finnas överallt i kultursektorn, och i faslig mängd.

Vi är i övrigt överens om det du skriver i andra och tredje stycket.

Stoller: Nej, dikotomin är inte falsk. Men du har rätt i att den inte går mellan bildad och obildad. Om man inser sin obildning är man redan bildad i det viktigaste avseendet: man har en viss ödmjukhet och inser att man behöver lära sig mer. Jag menar därför att dikotomin på ena sidan har kulturrelativisterna, och på andra sidan både de som redan har en viss bildning och de som eftersträvar att skaffa sig en sådan.

Gunnar: Jag ser ingen annan möjlighet att komma vidare än att själv odla sina kulturkunskaper, och när man träffar någon som verkar mottaglig, propagera för det man tagit del om man tror att det kan passa mottagaren på något sätt.

av Den Väldige 2010-12-15 09:29:14

Väldige,
tack för den för mig "nya" analysen av vad som döljer sig i relativisternas hjärnor. Vill lägga till en pusselbit som jag själv hittat... Gruppen ifråga har även uppfunnit en "gemensam fiende" att rikta sitt missnöje mot. Hela den borgerliga (tonala/figurativa) kulturen är enligt dom "bara ett förhärligande av en förljugen värld bestående av förtryck och utsugning." Att spela Bach, Brahms och Beethoven liknas vid att "bara idissla gamla kadaver"...
Fritt Citat av en professor i barock-musik! på Kungl. Musikhögskolan, taget ur en debatt i SvD år 2003...

av Gunnar Colding 2010-12-15 12:49:21

Den Väldige:

Tanken om en form av personlighetsstörning i dessa sammanhang har även föresvävat mig. Lättkränkthet, affektinkontinens och förnekelse av en delad verklighet utgör kardinalsymptom tillsammans med empatistörning (man ser egentligen inte andra som unika människor, utan som antingen fiender eller som en förlängning av det egna egot). Därmed finns ett släktskap med narcissistisk-, borderline-, histrionisk och antisocial personlighetsstörning bland de etablerade psykiatriska diagnoserna. Dessa utgör kluster B i diagnossystemet DSM-IV och brukar kallas "de dramatiska" personlighetsstörningarna. Dessa personligheter söker sig aktivt till likasinnade och bedriver furiös kamp mot resten av samhället.

Det som är märkligt är inte att det finns sådana människor. Det märkliga är att de fått sådan makt och inflytande. Kanske behövs terapi på kulturell nivå? Blev västvärlden så traumatiserad av 1900-talet att galenskapen börjar sakna motkrafter? Eller är det mer relevant att betrakta vårt nuvarande tillstånd som ett residualtillstånd efter den galenskap som frodades i Europa och Ryssland under 1900-talet, att vi ännu inte riktigt skakat av oss galenskapen?

av Stoller 2010-12-15 15:53:01

Stoller,
Hur provocerande dina teorier än är, borde de kollas upp ordentligt. Är dom felaktiga har "de" ju inget att frukta. Å andra sidan om du har rätt...
Har alltså modernisterna (med eller utan diagnos) fått ett nytt (kultur)"vapen" i händerna att destruktivt kunna utagera med? Ickemilitära revolutionskrig helt enkelt...

I min bok om nutida kultur och artiklar på samma tema har jag faktiskt använt arbetshypotesen att vi troligtvis har "avvikelser" i personlighet på ca 5-10 % av populationensom ger motsvarande avvikelser i kulturella preferenser...

Även om det skulle visa sig vara frågan om något liknande, och i så fall kanske just därför, utbryter alltid ett ramaskri av Nazi-anklagelser och förintelsefilosofier, bara för att en viss fd "stor ledare" också dissade modernismen...

av Gunnar Colding 2010-12-15 17:27:56