Det är många som har åsikter i kommentarfälten nedan, om vilka som bör och inte bör få komma till tals på bloggen och i vilken mån som jag bör försvara mig mot historierevisionisters argument. Jag vill därför påpeka att jag har valt att släppa igenom ett flertal kommentarer som ifrågasätter den gängse bilden av Förintelsen, därför att de blottlägger de bakomliggande orsakerna till Förintelseförnekandet. Jag tror att man dessvärre har spelat historierevisionisterna i händerna, genom att blunda för deras egentliga motiv.
Man kan nämligen misstänka att de flesta som reagerar mot historierevisionisterna gör detta därför att de uppfattar Förintelseförnekarna som människor som vill upprätta andra världskrigets tyska nazister eller åtminstone förringa deras brott. Detta är naturligtvis inte nödvändigtvis felaktigt. Sådana tendenser finns säkerligen, men detta är långtifrån hela sanningen och perspektivet ifråga innebär att man delvis underskattar den destruktiva potentialen i historierevisionismen, vilken i dagsläget förenar höger- och vänsterextremister med en del förhållandevis rumsrena Israelkritiker och Palestinavänner.
Syftet med Förintelseförnekandet är nämligen primärt sett att visa att Förintelsen är en om inte heltigenom påhittad så åtminstone påfallande överdriven föreställning, skapad i syfte att ge legitimitet åt bildandet av staten Israel.
För det första anser man sig därmed kunna förse sina allierade i kampen mot Israel med viktiga argument. Själva skapandet av staten Israel vilar nämligen, påpekar man, på en världsomspännande lögn. Om inte förintelsen har skett i den omfattning som det har gjorts gällande, menar man att staten Israel inte hade kunnat få möjlighet att bildas. Förintelsen var alltså ett påhitt i syfte att bana väg för skapandet av Israel. Förintelseförnekelsens primära syfte är således inte att återupprätta nazismen utan att förse Israel-motståndare med argument.
Det är förklaringen till att Förintelseförnekarna till så anmärkningsvärt stor del återfinns inom vänstern och inom den gren av den svenska vänstern som traditionellt sett stått Palestinarörelsen nära, nämligen den vänster som i Sverige varit lierad med Jan Myrdal, Jan Guillou, SKP, FIB/Kulturfront och Clarté.
Det problematiska med denna teori är inte minst att den vilar på antisemitisk grund och faktiskt till och med indirekt ger legitimitet åt nazismens brott. Detta genom att teorin baseras på föreställningen om en världsomspännande judisk konspiration med djupa förgreningar i Västvärlden. Det faktum att idén om en Förintelse av det judiska folket har fått så stort genomslag i Västvärlden visar nämligen, ytterst sett - underförstås det -, på det judiska folkets destruktiva och djupgående påverkan på västvärldens medier och beslutsfattare; det visar på det judiska folkets ekonomiska inflytande, dess manipulativa förmåga etcetera.
Vilket gör att Förintelseförnekandet i slutändan förser antisemitismen med ett hållbart argument: skapandet av "Förintelselögnen" visar hur farligt och destruktivt som det judiska folket agerar, hur djup och omfångsrik dess konspiratoriska kraft är och hur sammantvinnade judarna är med varandra. Påståendena om "Förintelselögnen" ger på så vis i förlängningen ändå argument åt dem som förordrar Förintelse. Det enda sättet att komma till rätta med det judiska folkets destruktiva inflytande är nämligen att eliminera det i dess enskildheter. Dess kraft kommer ju av dess förmåga att samverka och skapa världsomspännande, fördolda nätverk, vilka hålls samman genom att varje enskild individ i hemlighet ser det som sin plikt att intrigera i syfte att stärka det judiska kollektivets ställning. Det slutgiltiga beviset för att det förhåller sig på detta sätt är den kraft och det inflytande som idén om Förintelsen har fått i Västvärlden.
Att denna sorts "lögner" skall kunna upphöra kan inte ske med mindre än att det judiska folket elimineras på detaljnivå. Det är the bottom line i Förintelseförnekarnas ideologi, vare sig den kommer från höger eller från vänster.
Därmed stängs också möjligheten att på denna blogg fortsättningsvis kommentera Förintelsen. Jag anser att de som från höger- och vänsterhåll har fått möjligheter att föra fram åsikter om Förintelsen som ett falsarium, har fått möjlighet att propagera för sin sak på detaljnivå. Det finns på nätet åtskilliga andra forum där Förintelseskeptiker och -förnekare kan fortsätta att stöta och blöta frågan om ”Förintelse-bluffen”.
Från både vänster- och högerhåll har man i denna argumentation förenats inte bara av sitt hat mot Israel och av sin syn på det judiska folkets konspiratoriska läggning utan också i sina ställningstaganden för Wikileaks och dess kontaktpersoner i Sverige och Ryssland: Johannes Wahlström och Israel Shamir. Jag menar att detta inte är någon tillfällighet. Som framgick av SvD igår så spelar Wikileaks senaste avslöjanden den liberala demokratins motståndare i händerna. Att hemliga uppgifter sprids om var de liberala samhällenas mest ömtåliga punkter finns, var elcentraler är belägna som, om de utsätts för attentat, kan slå ut viktiga samhällsfunktioner - om vilka andra delar av samhället som det är nödvändigt att i det längsta skydda mot dem som har som mål att så effektivt som möjligt förstöra viktiga delar av de samhällen som avslöjandena berör. Att denna sorts hemliga uppgifter offentliggörs gynnar givetvis företrädesvis det liberala, demokratiska samhällets fiender – både till höger och till vänster.
Nu kan man naturligvis hävda att det är fint med människor som är kritiska till det liberala samhälle som vi lever i, människor som ifrågasätter och utmanar detta samhälles föreställningar om demokrati, jämställdhet, frihet osv. Men den fråga som i föreliggande fall bör ställas, är vilka som är de realistiska alternativen i ett läge där USA och dess allierade – däribland just Israel - förlorar sina ledande ställningar. Vilka tror man kommer att ersätta USA och på vilka sätt tror man att världen kommer att bli bättre om USA, och de liberala, demokratiska värdena, försvagas ytterligare genom att Västvärlden och dess värdegemenskap imploderar? Det är en fråga som man bara alltför sällan ser ställas och än mer sällan ser besvaras av alla dem som säger sig se ett värde i att västvärldens dominans bryts. Vilket är, kort sagt, det realistiska alternativet till denna dominans? Är det Kinas dominans? Rysslands? Arabvärldens?
Eller tror man på allvar att andra världsdelar, länder och kulturer är så ointresserade av - eller för svaga för - att ta världsherraväldet, så att dessa konkurrenter om makten skulle lämna walk over och snällt sätta sig och vänta på att vänsterkrafterna ska ta makten i Västvärlden och omfördela resurserna jämlikt över hela jordklotet? Det märkliga i sammanhanget är att man sannolikt inom den nutida, västerländska vänstern ofta omfattar detta sistnämnda kulturchauvinistiska perspektiv till fullo. Ytterst sett tycks man tro att ingen annan kultur än den västerländska har förutstättningar att leda världen, men man hoppas bara att detta ska ske med andra förtecken än de nuvarande.