Då det förra inlägget utlöste en störtflod av argsinta kommentarer både på bloggen och på Twitter, finns anledning att göra en del förtydliganden samt några bemötanden av de mest frekventa invändningarna.
För det första kan man notera att vi alla står inför ett val: vi kan antingen välja att leva ett liv där vi är försiktiga med eller helt väljer bort droger, alkohol och sexuella utsvävningar. Eller så kan vi leva ett liv där vi mer eller mindre frekvent ägnar oss åt droger, alkohol och sexuella utsvävningar. Den som väljer att bejaka droger och ett sexuellt utagerande, gör detta väl medveten om att han eller hon tenderar att hamna i problematiska situationer. I situationer där kommunikationen inte fungerar lika optimalt som den gör i nyktra relationer, med människor som man känner väldigt väl osv. Sexualiteten är inte vare sig antiseptisk eller heltigenom rationell. Utan tvärtom förbunden med sidor inom oss som vi kanske inte alltid till fullo kontrollerar.
Den som dock skulle ha startat en twitterdiskussion med syfte att berätta om problematiska eller traumatiska sexuella upplevelser - för att därigenom exemplifiera vådan av att dricka för mycket eller vådan av en sexuellt utagerande livsföring, skulle givetvis bli utskrattad och hånad. Nåväl: i vår tid anses det viktigt att bejaka friheten och möjligheten att kunna ge efter för stundens ingivelser, varför det anses fel att plädera för nykterhet och sexuell försiktighet eller till och med avhållsamhet, även om alla naturligtvis inser att det enklaste sättet att undvika att hamna i sexuellt problematiska gråzoner är att undvika tillfällliga sexuella kontakter i kombination med alkohol och andra droger.
Vill vi då ändå bejaka en sexuellt utagerande livshållning så tycks de problem som kan uppkomma i de erotiska gråzonerna enligt mina kritiker kunna avhjälpas på två sätt. För det första genom att samhällets könsstrukturer förändras. Tanken är här att man genom genusvetenskapliga insatser och insikter, eller genom någon sorts kontraktsförfarande, ska kunna schematisera den sexuella akten på ett sådant sätt att parterna ingår någon form av bindande överenskommelse som är tydlig och inte låter sig brytas.
Det andra sättet att skapa mindre problematiska sexuella relationer är att man uppfattar föreliggande twitterdiskussion som ett steg i riktning mot ökad dialog och mot mer nyanserad kommunikation mellan parterna i den sexualla relationen. Sedan kan man naturligtvis inte utesluta diverse varianter och kombinationer mellan dessa två vägar mot mer friktionsfria sexuella relationer.
Det problematiska är emellertid att de vittnesmål som nu ett efter ett tagit form på twitter och olika bloggar är själva motsatsen till den sorts nyanserade kommunikation och dialog mellan olika parter, som man efterlyser i de sexualla relationerna. Alltså den sorts kommunikation som kan leda till bättre och ömsesidigare förståelse av de inblandades önskemål.
Hela idén med att "prata-om-det" är nämligen att man förvandlar en ömsesidig akt mellan två eller flera personer till ett enpartssamtal: till en narrativt tillrättalagd berättelse, en monolog där den ena parten ger sin förenklade beskrivning av hur en inte sällan ytterst komplex relationen eller situation sett ut. Det handlar alltså om den absoluta motsatsen till samtal, till dialog, till att "prata" i betydelsen "flerstämmig kommunikation". För den som är intresserad av att optimera sin kommunikativa förmåga är knappast entoniga monologer på bloggar att rekommendera, i synnerhet när dessa bara leder till hurrande instämmanden från vänkretsen.
Det hela blir inte bättre av att man offentliggör uppgifter om andra människor, som i sammanhanget inte får möjlighet att komma till tals. Det är en lätt besynnerlig ordning, när medierna fungerar som plattformar för att driva privata kampanjer mot forna (och ibland för allmänhet och bekanta lätt igenkännbara) sexpartners, vilka aldrig själva får möjlighet att ge sina versioner av händelseförloppen. Det är själva motsatsen till allt vad nyanserad kommunikation, ömsesidig dialog och lyhördhet heter.
Det räcker ju, noga besett, med att undertecknad ställer sig frågande till syftet med prata-om-kampanjen för att alla dessa självutnämnda ombud för lyssnandets och samtalandets vackra konst skall bli rosenrasande över att någon uttrycker en avvikande åsikt. Längre än så sträcker sig uppenbarligen inte viljan att lyssna och försöka förstå...
Att sedan påstå att den här sortens privata och med nödvändighet narrativt tillrättalagda berättelser om våra mest privata göranden och låtanden är någonting nytt och revolutionerande i svensk media vittnar bara om man har följt med dåligt i den mediala utvecklingen på senare år. Det är ju exakt den här utvecklingen som den svenska skönlitteraturen och journalistiken har beskrivit under de senaste decennierna. Har någon hört talas om Maja Lundgren och Carina Rydberg? Karl Ove Knausgård? Kerstin Thorvall? Bloggar?