Djurrrättsaktivisten Pelle Strindlund är - och jag menar det uppriktigt - en fin och god människa. Han drivs av ett genuint engagemang och reagerar starkt och upprört , på mycket goda grunder, mot den grymhet som visas mot djur. Vissa delar i hans artikel i Aftonbladet håller jag därför fullständigt med honom om. När vi sätter oss ned framför julbordet sätter de allra flesta samtidigt tänderna i delarna av ett djur som innan det slaktades framlevde en tillvaro som aldrig borde tillåtas. Det vill man inte gärna tänka på vid åsynen av skinka och prinskorv. Jag är övertygad om att människor är beredda att betala mer för kött om det kommer från djur som uppfötts och slaktats under drägliga förhållanden. Läs gärna Per Svenssons lysande artikel i Axess 7/2009 om den sortens djuruppfödning.
Men veganen Pelle Strindlund utvecklar, i all sin godhet, mot slutet av sin artikel ett resonemang som uppvisar en obehaglig moralisk relativisering. För honom är nämligen all slakt, allt dödande av djur, lika illa. Etiskt och moraliskt finns igen skillnad mellan en gårdsslakt och de vidiriga masslaktsfabrikernas verksamhet och metoder. De som berömmer sig om att visa djur omsorg vid uppfödning och slakt likställs av Strindlund med slavägare från den amerikanska södern som talade om hur väl de ville sina slavar. Det rör sig om samma självbedrägeri och ondska: "Genom att förse sig med självbilden ”jag är en god människa” definierar man bort möjligheten att man deltar i förtryck. Det ligger i själva begreppet att goda människor inte medverkar i ondska. Så kan man, i olika tider,inbilla sig att exploatering av de maktlösa och underordnade är moraliskt acceptabelt."
Så förvandlas den goda människan Pelle Strindlund till fanatikern Pelle Strindlund.