I Expressen kunde man häromsistens läsa ett upprop undetecknat bland andra Arne Ruth, Åsa Linderborg, Henning Mankell, Suzanne Osten och ytterligare ett tiotal förläggare och redaktörer. I uppropet, som var skrivet till förmån för Julian Assange och Wikileaks, riktades också stark kritik mot dem som i svenska medier kritiserat Wikileaks:
"Det bekymrar oss djupt att en rad svenska ledarredaktioner och prominenta journalister under de senaste dagarna anslutit sig till attackerna mot Wikileaks och i svepande ordalag kritiserat organisationens verksamhet för att vara oansvarig. Men journalistikens grundläggande uppgift är att granska och blottlägga det som makthavare söker dölja för medborgarna."
Det är mot denna bakgrund glädjande att man i DN uppenbarligen inte följer Arne Ruths råd att inte fullfölja den kritiska granskningen av Wikileaks utan idag publicerar en redogörelse för organisationens samröre med den vitryske presidenten Aleksander Lukasjenko. Denne har nämligen med Wikileaks hjälp kommit över dokument som påstås visa hur den vitryska oppositionen i själva verket varit styrd av USA och västvärlden - och därmed mer eller mindre illegitim.
När "svenska ledarredaktioner och prominenta journalister" har kritiserat Wikileaks har det gällt just det sätt på vilket organisationens talesmän uttryckt stöd för USA-kritiker bland Förintelseförnekare, islamistiska diktaturstater samt presidenter som Lukasjenko och Ahmadinejad. De journalister som Ruth, Mankell och Linderborg kritiserar gör alltså just det som Ruth, Mankell och Linderborg påstår är "journalisternas grundläggande uppgift": att blottlägga det som makthavare söker dölja för medborgarna. Problemet med Ruths och hans medförfattares upprop är att de uppenbarligen bara intresserar sig för vad de de amerikanska och demokratiska väststaternas makthavare döljer för sina medborgare. Vad de beytdligt värre makthavarna i diktaturstater ägnar sig åt, bör man tydligen tala tyst om...