Jag har alltid fascinerats av människor som med exceptionella begåvningar ändå väljer att slå in på helt andra banor. Per Oscarsson drog sig till exempel tillbaka på landet och blev kycklinguppfödare, efter att han gjort succé som skådespelare i bland annat Hamlet på 1950-talet på Göteborgs stadsteater och i filmen Svält (1966). Att han drog sig tillbaka ska ha berott på rampfeber. 1989 gjorde han comeback på teaterscenen, låt vara att han även fortsättningsvis mest kom att ägna sig åt film och tv-teater.

Några år före hans comeback såg jag dock Oscarsson i en enmansföreställning i Uppsala, där han läste dikter av Fröding. Det bör ha varit runt 1982-83. Jag vill minnas att han var iklädd en maläten frack, som såg ut att ha överlevt samtliga vårbaler sedan Gustaf Frödings tid, men kanske missminer jag mig där. Desto tydligare är mitt minne av att han inte hade någon användning av de Frödingvolymer i halvfranska band som han bar med sig. Utan att han läste allt från minnet. Med en fullkomligt enastående precision - på ett sätt som verkligen - i ordets rätta betydelse - levandegjorde Frödings dikter, vilka kanske inte riktigt tillhörde mina dåtida favoriter. Det var min kanske märkligaste teaterupplevelse - för jag vill påstå att denna recitation var mer "teater" än det mesta i teaterväg som jag annars sett. Den lilla lokalen med rätt få besökare gav det hela en väldigt intim prägel, samtidigt som hela uppförandet skapade en illusion av en helt annan tid, av en helt annan värld.