I väntan på att Paul Bermans bok De intellektuellas flykt, om Tariq Ramadan, liberalismen, upplysningstraditionen och Ayaan Hirsi Ali ska komma ut på svenska (med förord av undertecknad), kan man ta del av denna recension av Ramadans senaste bok The Quest for Meaning.

Frank Furedi menar att Ramadans uppmaning att omfamna mångfald och olikhet handlar om att undvika krav på intellektuella förtydliganden och moraliska bedömningar. Men hans bejakelse av mångfalden är vilseledande, eftersom hans hyllningar av skillnader bara är orienterat mot dem vars åsikter är identiska med hans egna. Hans acceptans av "alla synsätt" omfattar inte klassiskt liberala tankar, ja, det är värt att notera att det enda starka argument som konsekvent drivs igenom hans bok är en kritik av den liberala idén om vikten av tolerans.

Liksom många andra multikulturalister, avvisar Ramadan värdet av tolerans på grund av att det anses nedlåtande eller "inte är tillräckligt". På sitt sätt ger Ramadan därmed - menar Furedi - röst åt den terapeutiska fantasin i väst och dess ovilja mot att göra värdeomdömen.

Den samtida västerländska kulturens vägran att döma, går nämligen, enligt Furedi, hand i hand med dess hyllningar av det terapeutiska värdet av att bekräfta och av att till varje pris stärka självkänslan. Denna tendens leder obönhörligen till idén om att individers och gruppers identiteter till varje pris måste bekräftas, en handling som har blivit något av en helig plikt under senare år. Det är denna tendens att bevilja respekt på basis av efterfrågan, som utgör den verkliga förolämpningen idag, eftersom den faktiskt inte tar folk på allvar. Vad det handlar om är att få människor att känna sig bra som de är, snarare än att på allvar engagera sig i dem. Det är den form som nedlåtande "intellektuella välgörenhet" tar sig idag, hävdar Furedi.

Det kommer, som antytts i tidigare inlägg, att bli en grannlaga uppgift för framtida forskare att utreda hur demokratins fiender bland islamistiska (och en del andra) terrorister legitimerat sina handlingar via de tankefigurer som applåderats av dagens svenska intellektuella "elit". Från en svensk kontext kan man till exempel studera Charta 2008:s hemsida. Under kategorin "Drabbade i terroristjakten 2001-" tas där Munir Awad, Mehdi Ghezali, Oussama Kassir, Safia Benaouda, Yassin Ali och Mohamed Moumou upp såsom särskilt olyckligt drabbade av svensk terrorbekämpning.

I Styrelsen för denna organisation, vars syfte är att ifrågasätta gällande terroristlagstiftning och hur den praktiseras medelst telefonavlyssning osv återfinns Mattias Gardell och Mehmet Kaplan samt ordföranden i Sveriges Unga Muslimer, Mohammed Kharraki.

Men man kan också studera denna organisation, MMRK, med snarlikt budskap och syfte. Vilken för övrigt samarbetar med SVT2, enligt hemsidan ("Svt 2 sänder tisdagen den 9 december kl 09:30 seminariet Från Rinkeby till Kabul. Ett seminarium om Sveriges eventuella förändrade syn på militär krigsföring. Deltagare: Professor Janne Flyghed, advokaterna Adel-Hay Alami och Anna Wigermark. Arrangörer: Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén.").

Dess språkrör Kitimbwa Sabuni har gjort sig bemärkt genom att till exempel försvara Zimbabwes diktator Robert Mugabe. Det var också MMRK som i november 2010 tillsammans med Cageprisoners publicerade en utredning där Munid Awad togs som exempel på ett offer för en alltför rigid svensk terroristbekämpning.

Detta hindrar nu uppenbarligen inte SVT från att samarbeta. Och varför skulle det det? Ett "opartiskt", statligt finansierat tv-bolag som upprepade gånger återanställer Johannes Wahlström, trots kännedom om hans samröre med antisemitiska språkrör och organisationer, har uppenbarligen inga skrupler när det gäller att samarbeta med en viss sorts samhällsomstörtande element. Där är det snarare de som står upp för liberala och upplysningsmässiga värderingar som anses dubiösa.