Det är glädjande att såväl skolministern som lärar- och elevfackliga organisationer ställer sig kritiska till Maud Olofssons förslag om att låta elevers betygsättning av lärare vara lönegrundande. Förslaget vittnar om just den sorts bristande respekt för läraryrket som är själva orsaken till många av de problem som dagens skola brottas med och som inte minst tydliggörs i den senaste PISA-undersökningen, som visar att Sverige dalar i den internationella statistiken över elevers ämnesmässiga kunskaper.
Det finns en märklig idé om reciprocitet i synen på svensk utbildningsväsende som förekommer i få andra branscher. Att sätta korrekta betyg borde för det första betraktas som en färdighet som utvecklas dels genom en lång, gedigen utbildning, dels genom yrkeserfarenhet. Varför elever ska göra samma sak som lärare framstår därför som lika obegripligt som att patienter ska få möjlighet att operera kirurger, att vilken bankkund som helst ska ha möjlighet att förvalta bankernas kapital och så vidare.
För det andra är betyg att betrakta som ett viktigt medel i det pedagogiska arbetet. Betyget sätts i syfte att optimera elevernas kunskaper, och det sätts av den som är bgäst skickad för adetta på basis av ämneskompetens. Idén om att eleven sätter betyg på läraren visar att man inte har förstått själva poängen med betygsättning.
Den idé om någon sorts reciprocitet mellan elever och lärare tenderar dock att även på andra sätt vara kontraproduktiv. I nästan samtliga offentliga debatter om skolan anses det självklart att låta elever komma till tals. Detta gör att debatterna leds bort från de frågor som har varit avgörande för den svenska skolans förfall under efterkrigstiden. Genom att sätta lärarna i ena ringhörnan och eleverna i den andra, undviker man kategoriskt att ställa dem till svars som har ansvaret för den svenska skolans bristfälliga kvaliteter: de politiker som drev igenom kommunaliseringen för 20 år sedan, de politiker som drev igenom de pedagogiska revolutionerna under 1960- och 70-talen, de politiker som drev igenom de senaste årens datorsatsningar, de politker som drev igenom förändringarna av lärarrollen - från kunskapsförmedling till administration - och så vidare...
Dock: sett i ett vidare perspektiv så är givetvis sammanblandningen av lärare och elever symptomatisk för den tid som vi lever i, där inte minst den mediala uppmärksamheten och närmast militanta uppslutningen kring prataomdet-kampanjen visade på den allomfattande tendensen bort från professionalisering mot intimisering av det offentliga samtalet. Det är så härligt att lägga kultur- och debattsamtalet på en nivå där vem som helst kan vara med. varför skriva artiklar om manliga gamla filosof-stofiler när man kan berätta om dåliga sina sexuella erfarenheter eller "debattera" om cupcakes?