Lisa Bjurwald har på DN:s ledarsida på sistone publicerat den ena texten efter den andra med den sorts livsstilsmässiga approach som man trodde var förbehållen Expressens ledarsida. För någon vecka sedan var det prataomdet-kampanjen vars intimisering av den offentliga debatten som hon visade sig vara oförmögen att uppfatta som annat än hedervärd och viktig.
Och idag anläggs ett lika antiintellektuellt perspektiv på integrationsdebatten.
Hon raljerar i sin kolumn över de personer som hävdat att den som kritiserar svensk integrationspolitik inte bemöts med seriösa argument. Varpå hon avfärdar även en intellektuellt redig kritiker av integrationspolitiken, som Andreas Johansson Heinö, utan några som helst seriösa bemötanden av vad han verkligen har påstått. Till exempel kritiseras han för att ha beskrivit Gert Wilders och Jean-Marie Le Pen som politiska extremister. Mot detta hävdar Bjurwald att Wilders parti är ett av "Nederländernas största". Med den logiken skulle man alltså inte kunna beskriva 1930-talets tyska nazister som extremister. Inte heller diverse kommunistiska partier. Men framför allt missar hennes argument målet. Johansson Heinös resonemang syftade ju till att lyfta fram dem som framför mer spänstiga argument ifråga om integration än just Wilders och Le Pen.
För att alludera på Bjurwald: Sansat? Framförallt bör man dock fråga sig vad en så pass icke-stringent och tendentiös "guilt-by-association"-text som den som Bjurwald har producerat har att göra på en ledarsida som Dagens Nyheters.