Beträffande den PK-debatt om Wikileaks som jag tidigare beskrev i termer av halleluja-stämning, bör en korrigering göras: Rasmus Fleischer bistod på ett hedervärt sätt Karin Olsson i hennes avslutande, korta angrepp på Johannes Wahlström. Detta efter att den samlade panelen hade svängt rökelsekaret runt Johannes Wahlström i vad som kändes som en mycket lång evighet. Som helhet var debatten icke desto mindre tragisk i sin nästintill totala undfallenhet inför Johannes Wahlström. Huvudpoängen i mitt tidigare inlägg var att det numera går att torgöra antisemitiska och högerextremistiska åsikter utan problem i den svenska offentligheten om man bara gör det med utifrån "rätt" bevekelsegrunder. Det visade med all önskvärd tydlighet inte minst Sveriges Radios VD Mats Svegfors, men det visade som sagt hela upplägget av debatten, där de riktigt väsentliga frågorna aldrig blev föremål för någon mer djupgående diskussion och kritisk debatt.

Mot bakgrund av den här sortens "debatter" finns all anledning att fråga sig i vilken grad som Publicistklubben lever upp till sitt syfte - eller om Ulrika Knutson har missförstått förkortningen PK. Enligt stadgarna påstås i alla fall Publicistklubbens främsta uppgift vara "att slå vakt om tryckfriheten och yttrandefriheten. Klubben skall föra publicistisk debatt och främja meningsutbyte bland publicister och andra som verkar på massmediernas område. Klubben behandlar också frågor som rör yrkesetiska normer i publicistiskt arbete, vårdar yrkets ansvar och företräder offentligt i svensk press, radio och television i gemensamma angelägenheter."

Var och en kan ta del debatten och fundera över i vilken mån som den lever upp till det formulerade syftet. Varför ställdes aldrig frågorna om hur SVT vid upprepade tillfällen kan anställa en journalist som inte bara har skrivit antisemitiska pamfletter utan som samarbetar med och hyllar personer som samarbetar med fascistiska rörelser, med KKK-medlemmar och Förintelseförnekare? Hur kan SVT göra hyllningsreportage om en organisation vars ledare och samarbetspartners har agerat på ett sätt som - hittills - har visat sig vara till förmån för Irans president Ahmadinejad, Vitrysslands president Lukasjenko och Zimbabwes gamle diktator Mugabe? Och varför spelar nästan alla med i det svenska journalistkollektivets undfallenhet inför Wikileaks? Hur kan det komma sig att så få svenska journalister reagerar mot personer som samarbetar med KKK-ledare och ryska fascistiska patrioter? Varför anser den samlade svenska journalistkåren att det är vktigare att engagera sig för att få till stånd ytterligare en bland tusentals hemsidor där man kan publicera berättelser om sina sexuella erfarenheter än att diskutera kopplingar mellan Wikileaks och USA-fientlig högerextremism? Varför blir svenska kulturskribenter mer upprörda över liberalkonservativa utspel än av antisemitiska? Och så vidare...