Åsa Linderborg kritiserar i Aftonbladet Björn Wiman för att denne "aldrig har formulerat en sammanhängande världsbild eller människosyn". Uppenbarligen bör det numera av kulturredaktörer avkrävas att dessa har skrivit om inte sina memoarer så åtminstone ett storstilat politiskt manifest. Man kan inte säga annat än att Linderborg åtminstone är konsekvent i det att hon själv lever upp till sina högt ställda krav på vilka meriter som en kulturchef bör ha. Vid sidan av sin nyligen publicerade självbiografi delger hon Aftonbladets läsekrets varje vecka sina tvärsäkra analyser av världsläget.
I krönikan om Wiman handlar det föga förvånande om utvecklingen i Egypten, vilken Linderborg i enlighet med den sammanhängande världsbild och människosyn som formulerats i Det kommunistiska manifestet, tolkar i termer av klasskamp snanare än demokratikamp:
"Egypten har på kort tid haft flera hundra små strejker runt om i landet, strejker som handlar om lön, pris, profit. Det är organiserade reaktioner på dödsängeln IMF:s nyliberala reformer vilka trasat sönder det sociala skyddsnätet i ett land som tidigare kunde berömma sig om att vara regionens mest utvecklade välfärdssamhälle. Om det här inte är klasskamp, vad är det då?"
Tongångarna känns igen från de många andra svenska revolutionsromantiker som på sistone uttalat sig om utvecklingen med samma tvärsäkerhet som Linderborg. Med risk för att bli avfärdad som "liberal" med en världsbild och människosyn som inte är fullt lika benhårt konsekvent som den i Det kommunistiska manifestet, vill jag ändå ställa ett par frågor:
I vilken mån har USA bidragit till att, som Linderborg antyder, underminera Egyptens "utvecklade välfärdssamhälle"? Och hur kan Linderborg med tvärsäkerhet säga vilka krafter som finns bakom de revolterande folkmassorna? Vad vet hon om militärens inblandning i revolterna i Tunisien och Egypten? Vad vet hon om Irans inblandning i den egyptiska utvecklingen under de senaste veckorna?
Visst är det glädjande att diktatorer störtas. Men att inta en avvaktande, skeptisk hållning till en uteckling, vars drivkrafter och framtid vi vet väldigt lite om, är inte ett tecken på villrådighet och inkonsekvens. Utan ett tecken på en sunt intellektuell attityd till tillvaron. Men en sådan attityd har väldigt litet utrymme i Åsa Linderborgs sammanhängande världsbild och människosyn.