Det görs i kommentarspalten nedan gällande att jag hellre borde kritisera Carl Bildts och regeringens agerande i relation till Libyen än Mattias Gardells panegyriska Gaddafi-hyllningar. Denna ståndpunkt är på många sätt svår att förstå. Jag har aldrig hört Carl Bildt uttala sig positiv till de "alternativ" till den västerländska demokratin som praktiseras i många av de stater som hyllas av vänsterdebattörer av Gardells typ: Venezuela, Cuba, Libyen, Egypten etcetera. Däremot har han ställt sig positiv till att handla med denna typ av länder. Vilket har gjort att människorna i dessa länder har kunnat förse sig med den informationsteknologi som har gjort de nuvarande revolterna möjliga.
Det är svårt att se att bojkotten mot en diktaturstat som Kuba skulle vara speciellt föredömlig i detta avseende.
Allt förefaller väldigt förvirrat just nu inom vänstern.
De människor som har ägnat sina liv åt att kritisera ett enda land i Mellanöstern, nämligen regionens enda demokrati, Israel, tycks nu göra gällande att det har varit fel att ha handelsutbyten med alla icke-demokratiska stater i Mellanöstern. De människor som ifråga om Irak hävdade att det var omöjligt att arabvärlden skulle kunna gå i östblockets fotspår och demokratiseras, är nu upprörda över dem som uttrycker viss rädsla inför vad som skall följa på de nordafrikanska revolterna.