Av Olof Lagercrantz alla positiva och negativa sidor kan man beträffande de förstnämnda konstatera att han åtminstone skulle visa sig vara före sin tid i flera avseenden som kulturskribent. Han förstod långt före alla andra i sin generation att detta med att skapa sig ett varumärke var tidens melodi. Hans prydligt knutna fluga stod ut i ett klimat där man gärna klädde sig i säck och aska. Signaler om aristokrati har aldrig heller varit ett stort problem i vänsterkretsar, där man snarare har riktat sitt missnöje mot medelklassen och "verklighetens folk".
Men det var framförallt i ett annat avseende som Lagercrantz visade sig vara en föregångare för det svenska kulturetablisemang som skulle komma att konsolideras under decennierna runt millenieskiftet: i sitt skriftställeri. I det obildade kulturklimat som är det svenska gäller det att aldrig bli för utmanande och för svårförståelig. I sina böcker om Conrad, Proust, Dante, Joyce, Strindberg och så vidare var Lagercrantz föredömligt enkel. Han sammanfattade den internationella forskningen på området och presenterade sedan sina kompilationer på lättskriven prosa - om författare som man som "bildad" svensk borde känna till. Korta, lättlästa böcker av folkbidarkaraktär - det kan givetvis aldrig vara eller bli fel.
Dock gjorde Lagercrantz inte bara detta. Han ville framstå som finare än Herman Lindquist. Och tillförde därför en ytterligare dimension i sina sammanfattningar av forskningslägena om vår tids mest namnkunniga författarna. Han tog fasta på det som en normalbildad svensk vet om exempelvis Strindberg och Proust, nämligen att Strindberg "var galen" och att Prousts verk "handlar om en madeleinkaka". Sedan lanserade han sina böcker som "kontroversiella" genom att i något kortfattat kapitel argumentera emot just dessa uppfattningar. Därav kunde Lagercrantz få det att framstå som att hans forskningssammanfattande böcker var originella och kontroversiella, trots att det kontroversiella i böckerna blott bestod i kortfattade och heltigenom kosmetiska utläggningar, helt i avsaknad av källkritisk underbyggnad.
Dock: detta sätt att skriva skulle som sagt visa sig ha framtiden för sig, liksom det svassande för totalitära stater och diktaturer som Lagercrantz gjorde till sitt signum - och som nu i hyllningsartiklarna skyls över i termer av "poesi", "litteratur" och "sympati med varma människor". Det lustiga i sammanhanget är att samma personer som hyser överseenden med Lagercrantz hyllningsartiklar till massmördande diktatorer jagar "högerextremister" med blåslampa. Och då inte ens stannar vid personer som hyllar Hitler och nazismen utan i än högre grad ägnar sig åt att klistra högerextremist-stämpel på alla och envar som kan dela en eller annan åsikt om i princip vad som helst med företrädare för ett parti som i sin tur har en och annan företrädare som en gång kan ha varit nynazist.
Ett tips avslutnigsvis: läs igenom DN:s kulturdels alla artiklar om Olof Lagercrantz och byt ut namnet Mao mot namnet Hitler! Och fundera på i vilken mån texterna skulle ha varit möjliga att publicera med den kosmetiska förändringen.