Socialdemokratins inre liv hålls dagligen upp till beskådande, och det fascinerar. Framför allt insikten om att detta parti som nyligen intog en sådan särställning så grundligt - och på eget bevåg, som det kan tyckas - vittrar sönder. De alltmer desperata försöken att enas kring en partiledare röjer ett intellektuellt och politiskt förfall. Det är viktigt att ha klart för sig att något sådant här inte kan ske från den ena dagen till den andra. Vad vi nu ser är följden av en lång, minst 20 år, process där Socialdemokraternas ointresse och ovilja att tänka nytt och förstå långsiktiga och djupgående samhällsförändringar slår igenom med full kraft. Endast de långa perioderna av maktinnehav har kamouflerat svagheterna.
Socialdemokraternas förfall påminner om statskyrkan: en institution som en gång angick oss alla tappade bort sig på vägen och lyckade sedan aldrig placera sig mitt i byn. Den är idag närmast helt irrelevant, därför att dess budskap inte fångar människornas uppmärksamhet. Socialdemokratin befinner sig ännu inte i denna belägenhet, men uppvisar samma symptom som statskyrkan under dess inledande försvagningsskede: sekterism, lågt självförtroende, oklar värderingsgrund, inre konflikter och dåligt ledarskap. Bara partiets högt utvecklade kriskänsla kan rädda det från en tillbakagång som riskerar att bli permanent.