Trots att partiet långtifrån jublar unisont törs man nog utgå från att Håkan Juholt senare i månaden väljs till Socialdemokraternas näste ordförande. Vad innebär det? Först och främst att partiet får en ordförande med begränsad politisk erfarenhet. Han har aldrig suttit i regering och han har i stort sett uteslutande ägnat sig åt en endaste fråga under sina över femton år i riksdagen: försvars-och säkerhetspolitik. När Fredrik Reinfeldt, som då också saknade statsrådserfarenhet, blev partiordförande hade han dels en störe räckvidd - MUF-ordförande, ordförande i justitieutskottet och gruppledare i riksdagen - och dels ett starkare mandat: Reinfeldt valdes enhälligt; han saknade konkurrenter. Liksom Moderaterna efter valnederlaget 2002 tar HJ över ett parti i kris, men hans namn vaskades fram i brist på bättre.
Nu kan sägas att Göran Persson också var i samma position 1995, när ett delvis splittrat parti kallade. Men han var en mycket bredare politiker än Juholt: finansminister och tidigare skolminister. Samtidigt tror jag att det är rätt att undvika skadeglada utrop från borgerligheten och redan inteckna valsegern 2014. Jag minns mycket väl idiotförklaringen av Göran Persson (en "ovärdig motståndare till Carl", som en av Bildts närmaste medarbetare beskrev GP för mig före valet 1998) och om tre år kan landskapet ha förändrats.
HJ är just nu något av en vit fläck på den politiska kartan. Han ser ut som en parodi på en skurk i en Helan & Halvanfilm och har rykte om sig att vara vänster. Utgångsläget skulle kunna vara bättre. Men kan han gå i land med huvuduppgiften, att ena partiet före 2014 - och jag tror att Socialdemokraterna av ren självbevarelsedrift inte har något annan val än att helhjärtat sluta upp bakom HJ - är redan halva segern inkasserad.
Med vilken politik han ska gå till val på är dock en helt öppen fråga. Min känsla är att han kommer att ge det tid. Till skillnad från Reinfeldt 2003 har Håkan Juholt inte bråttom, eller anser sig inte ens ha behov att lägga om kursen. För Socialdemokraternas fotfolk beror nämligen inte valnederlaget 2010 på politikens innehåll. De vill framför allt ha en tydligare opposition. De ideologiska motsättningarna lär alltså bli hårdare och de politiska alternativen tydligare framöver.