PJ Anders Linder är i dagens söndagskommentar i SvD inne på samma problematik som jag berörde i det närmast föregående inlägget, om tillsättningen av Stina Oscarsson som dramachef på SR.

Linder diskuterar dock hur man från statens sida även under en borgerlig regering väljer att premiera socialdemokratisk historieskrivnig framför borgerligt liberal. Jag misstänker att detta kommer att föranleda samma slags klommentarer som mitt förra inläggg, nämloigen att det inte finns några borgerliga historiker värda namnet att stödja. Det är mot bakgrund av hur dylika föreställningar ("det ligger i sakens natur att bra skribenter, poeter, bildkonstnärer är vänster eftersom man inte kan vara höger och hysa empati" - som om det skulle vara tecken på stor empati att blunda för förtrycken i kommuniststater) kommit att breda ut sig, som det är viktigt att öka pluralismen.

PJ Anders Linder skriver så här:

"Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek är en stiftelse, som har socialdemokratiska partiet, LO och staten som huvudmän. Centrum för näringslivshistoria är en förening, som ”bevarar och presenterar näringslivets historia i Sverige”. Institutet för studier av den svenska borgerlighetens historia existerar mig veterligen inte.

Den 31 januari sammanträdde Riksarkivets nämnd för enskilda arkiv. Arbetarrörelsens arkiv tilldelades då statsbidrag på 6,5 miljoner kronor. Centrum för näringslivshistoria hade ansökt om en och en halv miljon. De fick nöja sig med 200 000.

Jag har alls inget emot Arbetarrörelsens arkiv, som tycks mig vara en välskött verksamhet, men här kommer ändå två sanningar i dagen:

För det första finns fortfarande ett speciellt förhållande mellan staten och systemet LO/SAP. Täta band har vävts under åren av S-hegemoni, och det ser ut att dröja innan läget normaliseras och S blir ett parti som alla andra även i det offentligas ögon. En följd är att det politiska perspektivet fortsätter att dominera historieskrivningen. Vårt välstånd beskrivs som ett resultat av facklig kamp och politiska beslut, medan marknadsekonomins och företagsamhetens avgörande betydelse kommer i skymundan.

För det andra har borgerligheten väldigt mycket kvar att göra med att berätta sin historia och beskriva sitt bidrag till samhällsbygget.

Centrum för näringslivshistoria möter ett växande intresse från företag, som vill stärka sin identitet genom att öka kunskapen om sitt förflutna. Det är en skön kontrast till gångna decenniers Henry Ford-inställning bland direktörer att historia är skräp, men den sortens verksamhet kan bara göra halva jobbet. Att upplysa om entreprenörers och företags insats balanserar bilden av att politiken ensam byggde landet. Men Centrum för näringslivshistoria och deras kolleger ägnar sig inte åt politik och deltar inte i diskussionen om den idéburna eller partiaktiva borgerligheten. Ett sådant ansvar får andra ta på sig.

Fast därmed har det varit klent beställt. Ibland får man känslan att borgerligheten till den grad har accepterat bilden av 1900-talet som socialdemokratins århundrade att man känner sig skamsen och helst tiger still om sin tradition. Därtill kommer försiktigheten inför att ställa sina förgrundsfigurer på piedestal."