Paul Bermans bok "De intellektuellas flykt" som ges ut av Atlantis i samarbete med Axess (och med förord av undertecknad) har första recensionsdag idag. Man kan kanske säga att mottagandet i någon mån illustrerar bokens titel och bärande tes. I SvD skriver Karl Steinick
"Det offentliga samtalet, såväl i Bermans USA som här hemma, präglas alltmer av politisk positionering och förutsägbarhet, allt mindre av öppenhet och självständigt tänkande. Insikter ersätts med åsikter och antiintellektualismen breder ut sig.
Trots detta är det ändå inte riktigt så illa ställt som Berman gör gällande. Ramadan är inflytelserik och han bör inte underskattas, men heller inte övervärderas. Det förs en livaktig diskussion om islam och islamism, som ju inte är några homogena företeelser, på många håll i världen. Alla professionella tänkare har inte lagt benen på ryggen.
Frågan om de intellektuellas ansvar är väl värd att diskutera, men Bermans starka fokusering på Ramadan och Buruma riskerar att skymma sikten för en del av det han vill göra synligt."
Hur många gånger har man inte hört den sista meningen eka i kulturdebatten? Den här debatten är väldigt viktig och den fråga som den aktualiserar bör verkligen diskuteras, men inte på det sätt som här sker!
Och i GP skriver Johan Dahlbäck:
"Förordet är av Johan Lundberg, redaktör på Axess, för det är i det politiska lägret man har tagit sig an Berman. Han drar paralleller till tredje ståndpunkten i svensk idéhistoria och menar att Garton Ash och Buruma är 'den nutida internationella debattens motsvarigheter till Karl Vennberg och Artur Lundkvist'.
Jag tycker nog att man hellre bör läsa Bermans bok på det rakt motsatta sättet och söka mer komplicerade mönster än den sortens polemiska generaliseringar, uppfatta att Garton Ash är klarsynt men ändå kan se fel, att Buruma är försiktig men ändå kan säga för mycket. Sådana insikter är bra att ha med sig när historien får fart och debattörerna i sin iver att följa med flyttar över sitt gamla positionstänkande till en ny situation."
Jaha? Är det ett tecken på att man kan se komplicerade mönster, att man framför att även klarsynta och försiktiga personer kan ha fel? På vilket sätt detta kan ha bäring på det faktum att det finns paralleller mellan tredje ståndpunkten och dagsläget är inte heller helt lätt att förstå, liksom på vilket sätt Dahlbäcks påpekande skulle stå i motsättning till mina iakttagelser.
Var har jag påstått att Timothy Garton Ash inte kan vara klarsynt? Och kan man inte jämföra Artur Lundkvist med en person som i vissa sammanhang är klarsynt och i andra sammanhang har fel? När det gäller just Lundkvist och Vennberg är väl snarare problemet att rätt få i dagens kulturklimat skulle instämma i min karakteristik av att deras positiva egenskaper bör balanseras emot en rad betydligt mindre smickrande sidor, de senare sammanhängande inte minst med just deras politiska ställningstaganden under kalla kriget.
Dahlbäck påstår vidare:
"Historien går fort just nu, med de folkliga upproren i Nordafrika. Det där gör att också våra diskussioner förändras. När Paul Bermans De intellektuellas flykt kommer i översättning känns den ålderstigen trots att originalet utkom förra året. Jag reser tillbaka till 2007 och en debatt jag då följde på en nättidskrift (signandsight.com) och det känns liksom gammalt alltihopa. Det hände sig ju för länge sedan allt det där, det var på den tiden då vissa trodde att Tariq Ramadan var en moderat muslim och då andra, helt idiotiskt, fick för sig att kalla Ayaan Hirsi Ali ”upplysningsfundamentalist”. Nu är det andra tider, Hirsi Ali har gått politiskt vilse i USA och Ramadan har hamnat utanför rampljuset – utan att folk därför vill uppmärksamma någon annan och kanske mer intressant muslimsk intellektuell, exempelvis Abdelwahab Meddeb som Berman nämner."
På vilket sätt har upproren i Nordafrika förändrat situationen? Är sista ordet verkligen sagt i den processen? Och: på vilket sätt är det mer "idiotiskt" att hävda att Ayaan Hirsi Ali är "uppysningsfundamentalist" än att hävda att hon "har gått politiskt vilse i USA"?
Mer odelat positiv är dock Örjan Abrahamsson i Kristianstadsbladet:
"'De intellektuellas flykt' är en entusiasmerande, intressant och lärorik bok. Naturligtvis kontroversiell, mycket provokativ, men huvudsakligen upplysande och tankeväckande även när jag ifrågasätter Bermans ibland lite väl långtgående, lite väl absoluta slutsatser.
Likväl är boken nödvändig läsning för den som vill förstå den radikala – många, också muslimer, skulle säga förvrängda – islamismen, dess totalitära arv, kvinnofientliga moral, terrorhyllande praktik."
UPPDATERING: Kristianstadsbladet följer upp sin text på kulturupslaget med en mycket uppskattande text på ledarsidan om Bermans bok.