Maciej Zarembas reportage i dagens DN om Minervaskolan i Umeå ger upphov till ett antal reflektioner. Oavsett frågan om i vilken utsträckning som man borde ha gett utrymme också åt negativa röster om Minervaskolan, kan man undra om inte reportaget ytterst sett kan kokas ner till en fråga:
Varför är det så svårt att diskutera olika alternativa synsätt inom en mängd områden utan att argumentet om det omöjliga i att gå bakåt i tiden gör slut på all vidare diskussion? Inom i princip alla områden som gränsar till humaniora - pedagogik, konst, estetisk, litteratur, arkitektur etcetera - lyckas man upprätthålla maktstrukturer genom att desarmera en stor del av den väsentliga kritiken genom att karakterisera den som reaktionär.
Ska vi ha katederundervisning eller ska eleverna forska?
Varför kan man inte diskutera detta på ett rationellt sätt, genom att påvisa för- respektive nackdelar med respektive alternativ, i stället för att avvisa katederundervisning som en återgång till ett samhälle som vi har lämnat, närmast liktydigt med livegenskapen? I själva verket handlar det ju om två olika synsätt som bägge har historiska rötter.
Detsamma gäller arkitektur: varför avvisas byggnader i klassicistisk stil med till exempel spröjsade fönster som pastisch? Medan byggnader som för modernismens principer vidare anses höra framtiden til? Vem har sagt att 30-talspastischer har framtiden för sig i högre grad än 20-talspastischer? Borde man inte lägga hela pastischdiskussiosnen bakom sig och fråga sig vilken sorts byggnader som skapar mest harmoniska och människovänliga miljöer? Om det är kvarter som ser ut som i Birkastan eller kvarter som ser ut som i Rinkeby? Om det är stadskärnor där vi kan flanera mellan kvartersbutiker och kvartersrestauranger eller förorter med shoppinggallerior och mototorvägsleder? Och på samma sätt inom pedagogik: kan vi inte lämna konservatism/reaktinärargumenten bakom oss och istället fråga oss vilken sorts skola som är bäst på att förmedla en viss sorts kunskaper - och vilka kunskaper som vi vill att barnen ska ha obeaktat den helt bisarra ståndpunkten att sociala färdigheter är "moderna", medan kunskaper om länders gränser och huvudstäder är "gammeldags"?
I övrigt stärker Zarembas reportage mig i övertygelsen att skoluniform borde vara framtiodens melodi i svenska skolor. Samt får mig att fundera över vänsterns märkliga hållning i skolfrågor. Varför är många vänstermänniskor negativa till exempelvis just skoluniform? Skoluniformen är väl ett av de mest effektiva verktygen för att implementera jämlikhetstanken i skolan. Skoluniformen är ett sätt att markera att man i skolan lägger sina sociala roller bakom sig, att man existerar på lika villkor och att skolan i görligaste mån bortser från motsättningar och skillnader på basis av ekonomi, religion och social tillhörighet - och att man istället bedömer och behandlar alla individer som jämlikar, som interagerande och konkurrerande på så lika villkor som möjligt.
Överlag är det inte helt lätt att förstå varför man från ett vänsterperspektiv är så uppfylld av idén om att vi aldrig bör se bakåt, bara framåt. Denna vision är ju själva kärnan i den kapitalistiska ekonomin - alltså närmast att likna vid ett slags ideologisk överbyggnad till det kapitalistiska samhället. Det vill säga idén om att det nya ständigt är att föredra framför det gamla. Däri finner vi själva basen för konsumtionstänkandet. Att det alltid finns anledning att byta ut allting som vi omger oss med. Ju förr desto bättre. Ju oftare desto bättre.
En fruktbar och relevant kritik av kapitalismen borde rimligtvis gå hand i hand med ett tänkande som ser ett värde i någonting annat än det nyhetsorienterade och framtidsinriktade. Det är kort sagt konstigt att så många vänstermänniskor är så skeptiska till dem som vill att skolan ska förhålla sig kritisk till kommersialismens mest framträdande exponenter i nutiden: när det gäller populärkultur, mode, sex, informationsteknologi etcetera. Varför ser man inte vikten av att skolan kan fungera som en asyl där barn får möjlighet till tillfällig befrielse från allt detta, liksom från de regler som religiösa företrädare ställer på barn, om klädsel, beteenden etcetera...