Emellanåt dyker det upp journalistiska texter vars stora behållning ligger i dess totala omedvetenhet om att ge ett helt motsatt intrycket än det eftersträvade. När Ulrika Stahre i Aftonbladet recenserar Städernas svall av Ulf Peter Hallberg och Carl-Henning Wijkmark står hon inte ut med att de skriver om sina goda och stimulerande erfarenheter från Paris. Själv känner hon sig främmande.
"Mina egna tidiga Parisresor är oförglömliga på sätt och vis, men ändå
så långt i från material till möjliga vittra berättelser. Som ung
kvinna är insupandet av staden mest som en sorts gatlopp, ett ständigt
arbete att undvika uppmärksamhet, att slippa ovälkomna raggningsförsök,
att kunna ta del av gatans liv utan att riskera alltför mycket av den
egna integriteten. Mycket svårt. Vem är det som kan nattvandra i mörka
kvarter, lyssna på någon fest genom ett fönster, gå till sin lilla
skrivarvrå och vederkvickt arbeta sina tankar vidare?
Ett manligt privilegium är det som speglas i Städernas svall. Inte minst privilegiet att utan problem bara läsa verk av män."
Vilken fantastisk uppvisning i självömkan, kamouflerad till feministisk uppbragdhet. Ulrika Stahre kan alltså inte röra sig på Paris gator utan att antastas. Till skillnad från alla de tusentals kvinnor som stimulerats, berikats och befriats genom att ha visats i denna stad, är Paris för henne bara ett förtryck. Här måste något ha gått alldeles fel.