Idag skriver jag i DN om reaktionerna på Nationalmuseums utställning "Lust och last". Där skriver jag bland annat:

"De genusteorier som Birgitta Rubin diskuterar har 40–50 år på nacken. Och deras destruktiva inverkan på nutida forskning kan knappast illustreras bättre än av de två DN-artiklarna om ”Lust & last” av konstforskarna Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe. De är bland annat upprörda över att museet i sin presentation av utställningen blottlägger en ”idé om att konstverk, bilder och ting har en förmåga att själva föra sin talan”. Tala om nedslående misstro mot konstens förmåga att tala över tidsavstånd och höja sig över sin egen epoks modeteorier om människan och världen!

De båda forskarna tycks lika litet som Rubin inse att den feministiska teorin inte är någon slutgiltig sanning utan just en teori bland flera likvärdiga. En annan relevant teori i sammanhanget hade kunnat vara den marxistiska. En tredje den att konsten till sitt väsen inte nödvändigtvis eller i första hand är politiskt ideologisk."

UPPDATERING: Lars Vilks kommenterar mitt inlägg här.